Kommunicerar gör vi med varandra hela tiden på olika sätt. Ibland med det talade språket, men lika ofta om inte mer med gester, kroppsspråk och subtila signaler som varken vi eller mottagaren egentligen är medvetna om. För att kommunicera krävs en sändare, en mottagare och någon form av budskap. Våra nyfödda barn lär oss hur vi ska göra. Redan från början finns samspelet där, barnet för och vi följer, vi gör och barnet härmar. Vi tolkar, förstärker och sätter ord på det barnet gör så att det så småningom finns en signal som vi både vi och barnet är överens om vad den betyder. Eftersom kommunikation är en del av mitt dagliga arbete funderar jag en hel del på hur det där går till och var som händer när det inte riktigt går. Hur blir det för mig som människa om ingen förstår vad jag försöker säga. Om ingen klarar av att tolka mina signaler. När jag om och om igen försöker få omgivningen att förstå men ”talar” för döva öron hur blir det då?
En del pratar med händerna. Då kan man aldrig viska i mörkret, eller går det? Man kan inte heller föra ett samtal när man sitter bredvid varandra, teckenspråk kräver att man ser. De där sakerna som är svåra att prata om när man ser varandra men som kan komma när man pysslar med annat sida vid sida, hur pratar men om det om man har tecken som sin kommunikation?
På tunnelbanan igår stod en kvinna och talade i sin telefon. Den i andra änden av samtalet hörde hennes ord. Det gjorde inte jag som var en bit ifrån men jag såg det hon gjorde med kroppen. Det var nästan så att jag kunde lista mig till vad hon pratade om, så illustrativa och tydliga var hennes gester och miner. Helt fascinerad tänkte jag att den i andra änden av samtalet verkligen missade en stor det av det.
En dirigent måste använda kroppen för att få orkestern eller kören att förstå. Här är min körledare Eva i farten på gårdagens körfest.
Våra gester och vårt kroppsspråk förstärker verkligen det talade ordet oerhört. Så visst missar vi viktiga nyanser när vi inte talas vid öga mot öga. Själv blir jag lite irriterad över att tvingas bli delaktig av andras samtal. Det är inte ovanligt att vissa kan ”underhålla” en hel buss med sin konversation. Jag föredrar att sitta i egna tankar…
Kram och trevlig lördag1
Jag håller jag verkligen med dig om att det är otroligt irriterande när man blir påprackad andras konversationer. Tack och lov är det ganska sällsynt på morgonen när jag tar tunnelbanan till jobbet. Då sitter alla i sina egna funderingar.
Kram
Under mina snart två år med asylsökande har jag lärt mig att kommunicera på de mest skilda sätt. För språket har ju inte räckt till, i många fall har det inte funnits alls, något gemensamt språk. Många gånger har det varit så frustrerande…samtidigt roligt som ett sällskapsspel mellan varven, gester, ansiktsuttryck, fingervisningar, rita med hela kroppen, ja alla till buds varande hjälpmedel har använts. Jag märker nu då jag vill försöka hålla kontakten via facebook med avflyttade vänner att de som aldrig kom in i språket, dem går det inte att kommunicera med i skrift. Man måste se varandra….Visst, det finns ju översättningsappar, men det känns fjärran. Alltid kul att läsa dina reflektioner i tillvaron, du som ofta rör dig i miljöer med många människor och jag som sitter här i skogen…vi kan ändå mötas i både text och bild…
Kramen
Visst är det häftigt det att vi kan mötas trots avstånd på många sätt. Jag kan ibland avundas di g in tillvaro där det inte finns så många människor. men samtidigt är jag nog inte riktigt färdig med storstaden. har ju mitt andningshål på torpet där jag kan tanka tystnad och lugn.
Kram