Du som följer mig vet kanske vid det här laget att jag yogar minst två gånger i veckan. Den yoga jag oftast praktiserar heter Virjayoga och är en dynamisk yogaform med fokus på biomekanik. Virja betyder kraft, energi och entusiasm. Varje yogklass innehåller, förutom de fysiska övningarna alltid ett litet filosofiskt tema. Gårdagens klass var inget undantag. Marianne påminde oss om reflexion, begrundan som inte alltid får så stor plats i vår stressade tillvaro, och så läste några rader ur boken ”Långsamhetens lov”.
Boken som skrevs av Owe Wikström, präst, författare och professor i religionspsykologi, gavs ut 2001 och blev en stor succé. Jag hade glömt bort den. Prydligt instoppad på hyllan med böcker som jag tycker extra mycket om har den trillat ur mitt medvetande. När jag kommer hem tar jag fram den och bläddrar mellan de olika avsnitten. Fångar upp en mening här och en annan där. ”Tankar kommer alltid att ta tid” skriver han och att det är viktigt att ”värna sin rätt att inte vara nyttig”. Jag tänker på det en stund i förhållande till de prestationsmått jag, på mitt arbete, är satt att utföra. Tankar tar tid, det är en sanning som tål att upprepas. Tankar kan också behöva lite stillhet för att födas. Antingen det eller också får de näring av en dialog med någon annan, vilket också kräver tid.
Jag märker att jag, precis som jag förmodar de flesta av oss, inte går opåverkad av tempot runt omkring mig. Jag går fort, äter fort, pratar fort och ibland har jag svårt att hålla fokus. Jag hoppar mellan aktiviteter och blir lite rastlös om saker tar för lång tid.
Så välgörande det är att då träffa vänner, så som jag gjorde igår efter mitt yogapass. Vänner där samtalet långsamt slingrar sig fram. Där tanken landar alltmedan eftermiddagen långsamt gör sitt intåg. Jag säger som Owe Wikström ”Långsamhetens kultur bör återerövras”.
Och så blev det kväll den här vårdagjämningen och snön föll över Enskede och gjorde världen vit, tyst och lite lite långsammare.
Tack för dom orden!
Varsågod!
Hej, vet du, trots att jag bott på landet i snart tjugo år så har jag fortfarande en storstadspuls i mig…Jag har svårt att köa, kan inte koppla av trots att jag inte har ett dugg bråttom. Står jag i kassakön i vår lilla närbutik och det står någon efter mig så skyndar jag mig allt jag kan fast de andra inte stressar ett dugg. Minns när jag jobbade i bankkassan och kunder stod och trummade med fingrarna på disken, hur otroligt stressande det var…
Du har verkligen kommit till insikt om hur viktigt det är att varva ner och det är viktigt för alla som lever mitt i storstadspulsen.
Kramen
Viss är det viktigt och visst har jag en insikt men att sedan leva som man lär är inte alltid det lättaste. Men kanske första steget är att bli medveten om det. Idag har jag mest varit i tillvaron och inte alls stressat.
Intressant.
I morse sa Fred att jag körde fort, som om jag hade bråttom. Mitt svar var att jag ville att dagen skulle gå fort……
Hmm
Långsamhetens lov är en underbar bok, o om jag hade tänkt på den i morse så kanske jag skulle kört lite långsammare.
Dagen hade olika hastigheter. vi sålde 1,000 sätt potatisar utanför ett stort köp centrum, ibland hektiskt ibland lite långsammare. Intressant.
Visst är det spännande att det är så olika med tiden. Här bara försvann den idag på något mystiskt sätt. Och nu är det redan imorgon.
Tittar också i boken ibland.
Ja, själv har jag länge funderat på varför tiden går så fort. Snabbare ju äldre jag blir. Även när jag inget nämnvärt gör!… Nu, tror jag att jag vet varför: Jag tänker hela tiden, för mycket ! … planerande, oro, förhoppningar… Att gå ner i varv är svårare nu än förr. Kan det bero på att framtiden trots allt blir allt kortare ?
Kanske är det så att insikten om att det oändliga har ett slut gör att vi känner oss mer stressade. Jag försöker trots det att i alla fall gå lite långsammare. Till hjälp har jag vår 11 år gamla hund som absolut inte skyndar på stegen när vi är ute på promenad. Långsamt, långsamt ska han nosa överallt ingen stress här inte.
I find that the picture is beautiful and maybe a little amusing at that date but i can’t understand what is written as an introcuction.
I can only say / write that i’ve lost any energy and that i don’t expect anything from outside, the help has to come from myself but if i cn’t help myself …
Enjoy your energy when you get it.
Thank you Michelle. The introduction Långsamhetens lov would be something like praise slowness in English. Is the titel of a book i like very much.
Sometimes you lost energy and yes, you always have to help yourself. Is a bit tiring isn´t it. I often want that someone else could do the job for me. Hope you find it again soon.
Sedan jag började arbeta i Norge har jag dragit ned på tempot. Talar sakta och tydligt, studerar saker och ting i lugn och ro, tar mig tid för att reflektera och filosofera över saker och ting. Ja tid för tanke har jag nog alltid försökt ta, men inte alltid lyckats. Ekorrhjulet har ju varit mitt liv också.
Men… idag är jag mer än vuxen.. alltså lämnat tiden med barn hemma och heltidsarbete… Då är det lättare att dra ned på tempot och det är vääääldigt skönt!
Jag försöker verkligen att varva ner men lyckas väldigt dåligt med det. Trots att barnen är stora och jag inte jobbar mer än 80%