Framför mig går en pappa och hans son. Sonen går inte, han skuttar fram. Klockan är halv åtta på morgonen och jag känner mig långt ifrån skuttsugen. Funderar på när den där känslan av lätthet och spring i benen försvann. Gissar att det hände gradvis utan att jag egentligen märkte det. Så som alla de andra tecknen på att åren gått. Inser att jag saknar det, skuttet i benen. Försöker mig lite försiktigt på att göra några hoppsasteg det känns inte lätt utan bara fånigt men kanske jag kan öva upp mig. Förhoppningsvis går det lite lättare för varje gång jag provar.
Underbara tankar. Ett skutt i tanken, tänker jag, är väl också ett skutt; en lättfotad tankekrumelur som inspirerar en hel kropp, utan att kroppen själv behöver ta själva skuttet – så känn ingen skuttskuld! Själv har jag nog t o m svårt att tänka i såna små irrvilliga banor innan lunch…
Jag har nog en hel del skutt i tanken både före och efter lunch.
Om skuttande förekommer, emotser din läsekrets en utlagd video.
😄
Någon skuttvideo finns ännu inte att tillgå men det kan kanske ordnas.
Ser framför mig barnet som skuttar.
Jag tror, trots min ålder, att jag har lite skutt kvar i benen. Kommer på mig själv ibland med att göra det.
Ojoj, här skuttas ingenting! Tack o lov får jag väl säga, jag har brutit tillräckligt många ben…Men jag har ju ett litet barnbarnsbarn som inget annat gör än skuttar fram i livet, och glädjer på så vis hela sin omgivning! Skutta på du! Kram
Jag skulle också vilja studsa mer. Men jag vet att jag har studsat och hoppat mycket genom mina år. Funderar på när jag slutade med detta. Minns inte riktigt. Men kanske ska jag testa med ett par skutt i morgon. I varje fall ett par hoppsasteg.
Kram!
Jag brukar inte heller skutta fram men visst är det befriande att se barn göra det!
Kram