Jag har en speciell hylla för mina pärlor. Det är böcker som på något sätt är lite mer än andra. Det är ofta tunna men innehållsrika. Det är böcker där varje ord är vägt på guldvåg. Böcker med mellanrum där man som läsare kan reflektera och fundera. Det är böcker som gör livet lite större och mig som läsare lite visare. Det är böcker där jag, när jag läser om dem, för det gör jag, efteråt ser världen i ett nytt ljus. Det är som om jag får en ny utsikt.
Nu sist har jag läst Snö av Maxence Fermine. Det är en bok på 109 sprängfyllda sidor fulla med mellanrum.
”En morgon vaknar han. Det är dags att dra sig
tillbaka från världen för att bättre kunna förvånas
över den.
En morgon tar han sig tid att se på sitt liv.”
Han skriver också att:
”Det finns två sorters människor.
Det finns de som lever, leker och dör.
Och det finns de som aldrig gör något annat än håller balansen på livets höjder.
Det finns handlingsmänniskor.
Och det finns lindansare.”
Jag tror att jag ska satsa en del av mitt sommarlov på att dra mig tillbaka för att kunna se på världen med nya ögon. Och på att ta mig tid och reflektera lite över just mitt liv.
Fjäril i snö.
Bilden ser förskräckligt oskarp ut men om du klickar på den så blir den bättre.
Nämen, stackars fjäril. Har han alldeles missbedömt våren (eller har ni just haft en sån där typisk svensk ”ha!-trodde-du-att-det-var-vår”-isknäpp?
Författaren har jag aldrig hört talas om. Men också det är vackert: det finns alltid, alltid, en riktigt bra författare kvar för en att upptäcka. Nu har jag inte spenderat en morgon på att fundera över hans kloka ord. Men spontant tänker jag att jag är både och; alltså både handlingsmänniska och lindansare. Kan man ha ett ben i varje, liksom? Kanske kan de också komplettera varandra, tänker jag – det stadigaste benet bör väl trots allt en lindansare ha? Och hade man inte varit handlingsmänniska, hade man väl aldrig kommit sig för att ta sig upp där till linan.
Tänker jag och vet inte alls om jag nu faller pladask (men räknar med att handlingsmänniskan i mig i så fall redan har tänkt på att breda ut skyddsnätet inunder mig).
🙂
Fjärilen vaknade lite för tidigt. En vårvinterdag på torpet.
Boken är kort och vacker. Jag tror att det är svårt att bara vara det ena ellr det andra även om jag spontant känner mig mer som en lindansare än en handlingsmänniska. Men visst kompletterar de varandra. jag vet inte om han skrivit någon mer bok än den här. Tror i så fall att de inte är övseratta. Kram
Hej, jag avundas dem/dej som kan ta till dej de eftertänksamma orden. Jag har jättesvårt för det, kanske beror det på mina koncentrationsproblem. Många finner bot och tröst i orden, pärlorna du nämner de trillar alla ner för mig, som om halsbandet de satt på gick sönder. Vad jag menar är att jag inte hittar den innersta kärnan i orden. Det stör mig. Mycket. Därför att jag inte kan ta till mig dem. Jag vill ju.
Kram
Jag förstår hur du menar. Är där ibland men ofta kan jag ändå hitta tröst i orden. Stanna upp och känna efter, låta oden växa och ta plats. Jag vet inte riktigt hur det blir så. Jag gick en kurs i meditation för många år sedan och den har hjälpt mig att landa, att hitta stillhet, att kunna stanna upp och reflektera över orden, en mening eller tillvaron i största allmänhet Kram
Just nu orkar jag inte reflektera så mycket utan det handlar mer om att ta en dag i taget… Men kanske känns det annorlunda i sommar.
Trevlig helg!
Jag hoppas att allt ordnar upp sig. Jag förstår att det just nu handlar om att ha näsan över vattenytan. Men det enda man kan vara säker på är att det kommer att förändras. Till sommaren är det kanske annorlunda. Kram
Dra sig tillbaka. Javisst, livsviktigt, liksom böcker.
Min högsta dröm, som visat sig svår att slå in, är att ligga i en hängmatta, se upp mot passerande små sommarmoln genom björkarnas grenar, och bara vara. Där, då, nu… och efteråt kanske se tillvaron med nya ögon…
Katter kan den där konsten. Fullständig overksamhet, följt av plötsliga energiutbrott.
Så tänker jag också men ack så svårt. Kanske tröttnar man efter någon timme och längtar efter större utmaningar än att se sig själv i naveln. Men jag håller fast vid ambitionen att under sommarledigheten försöka reflektera en smula över mitt liv. Ska kolla in lite hur katterna gör. Kram