Idag fyller mitt yngsta barn 22. Det känns helt overkligt att jag har så stora barn. Tiden flyger men jag står stilla mitt i stormens öga.
Regn idag. Efterlängtat och skönt. På ett sätt vill jag ha sommaren kvar och på samma gång längtar jag efter kalla regniga dagar och härliga kvällar framför brasan.
Jobbet tar massor med energi. Inga invanda mönster att luta sig mot. Allt är under förvandling. Som askungens pumpa står vi plötsligt i en helt ny verklighet. Och ute går det mot höst.
Ja, tiden tickar på. Och man undrar var åren tar vägen . Mne ser man på sina barn så förstår man.
Jag har nu förlängt sommaren ett tag till och är i den spanska sommarstugan. (Där vi inte är på sommaren) Men jag hinner även senare i oktober med en del av hösten också.
Önskar dig fina dagar,
Kram1
Tiden är en märklig ekvation. Om inte annat så märker man på barnen och numera även barnbarnet att tiden rasslar på. Snart dags för ettårskalas…
Kram