Jag har tryckt på pausknappen och stannat i sängen. Jag är lite sjuk och tänker att ett bra sätt att bli frisk är att vila bort bacillerna. Det var länge sedan jag låg så här, nedbäddad mitt på dagen. Det känns underligt och inte helt ok. Jag känner mig exkluderad, undantagen världen utanför. Här i min lilla innanförvärld är tyst och mörkt med en egen tideräkning. Långsammare går den, tiden i min värld. Det är antagligen bra för då får vilandet mer tid på sig att läka kroppen och jaga iväg bacillerna. Där jag ligger i sängen har jag utsikt över en husvägg. Det är ingen speciellt trevlig utsikt även om jag gillar huset. Tidigare har jag alltid sett träd från min säng, jag känner att det är mer läkande med träd än med hus. Något med den där ”åter till naturen” känslan. I vårt nuvarande sovrum fungerar det inte att ha sängarna så att man ser träden. Det är tråkigt när man ligger sjuk men annars spelar det egentligen ingen roll, persiennerna är ju alltid nerdragna när vi sover. Nu ser jag att träden faktiskt syns som en spegling i grannens fönster så då är jag inte helt trädlös, det gör mig genast lite piggare.
Jag känner att jag tycker om den här långsamma tiden. Att jag trivs rätt bra med att ha en ursäkt för att göra just ingenting. Det är skönt att ligga här och titta på speglingen i grannens fönster och inte ta ansvar för någonting. Det är kanske just det där ansvarslösa som är poängen. Det är nog egentligen det som är själva pausen. Att tillåta sig själv att släppa taget. Jag önskar att jag gjorde det lite oftare.
Jag är extremt dålig på att göra just så men bra på att råda andra… Inser att jag borde nog varit hemma förra veckan. Nåja, du är klok och att vila sig frisk lär vara det rätta konceptet så unna dig dagarna och hoppas att du snart är på benen igen!
Krya på dig.
Jag är precis så som du men den här gången tänkte jag att det skulle bli ändring på det. Känns redan som rätt väg att gå.
Stackars dig som är sjuk, sånt är aldrig roligt, även om det kan vara skönt att få ”tillstånd” att göra nästan ingenting, att det är accepterat. Jag skriver ”nästan” för att jag tror det är omöjligt att verkligen inte göra ett dugg. Oavsett det så är ”ingenting” mycket roligare att göra om man är frisk. Också i sängläge. Jag har underbara ”ingenting”-stunder vid det där härliga tillståndet mellan sömn och uppvaknande. Eller, egentligen gör jag rätt mycket då, i tankarna.
Krya på dig och ta med dig de bästa ”ingenting”-ögonblickena ut i ditt friska liv. Jag plåtade f ö persienner för en massa år sedan (inser att jag inte bott med persienner på länge). Ett ”ingenting”-motiv som visade sig ha mycket spännande möjligheter; linjer, symmetri/assymetri och läckra skuggor.
Finns verkligen ”ingenting”? Kanske är det ett ”allting” på lägre volym bara?
Tror att du har rätt, det finns inte något ingenting, men det är lättare att skruva ner tempot när man är lite sjuk, ska försöka bibehålla en viss långsamhet även i friskt tillstånd. Mina bästa ingenting stunder är när jag precis vaknat men ingen vet om det. Då kan jag ligga kvar och bara fundera, lyssna på familjens ljud och ha som ett alldeles eget rum i tankarna.