Att blotta sitt innersta gör man inte för andra, knappt för sig själv. Att visa sina svaga sidor, fundera över sina tillkortakommanden gör man i mörkret, för sig själv och inte tillsammans med någon annan. Jag undrar om alla har ett bo, en plats där man är helt och hållet för och med sig själv. Där alla garder är släppta och man helt ärligt kan se sig så som man är. Eller vågar man det , är garden alltid lite uppe även när man är ensam?
Det är så fascinerande att min bild av mig själv har en så dålig överensstämmelse med vad andra tycker och tänker om mig. Man kan undra över vad som egentligen är sant.
Ikväll är en sådan där kväll när jag behöver gråta lite. Lyssna på sorgsen musik och låta tårarna rinna. Jag tänker på hur bra jag har det och hur otroligt privilegierad jag är.
En av de sorgsnaste (men också så vacker) musikstycken jag vet är ”904 steg mellan bussen och din dörr” av Rebecca Törnqvist som Svante Thuresson och Sofia Karlsson sjunger. Den får mig att känna, att tänka och att uppskatta det jag har.
