Att blotta sitt innersta gör man inte för andra, knappt för sig själv. Att visa sina svaga sidor, fundera över sina tillkortakommanden gör man i mörkret, för sig själv och inte tillsammans med någon annan. Jag undrar om alla har ett bo, en plats där man är helt och hållet för och med sig själv. Där alla garder är släppta och man helt ärligt kan se sig så som man är. Eller vågar man det , är garden alltid lite uppe även när man är ensam?
Det är så fascinerande att min bild av mig själv har en så dålig överensstämmelse med vad andra tycker och tänker om mig. Man kan undra över vad som egentligen är sant.
Ikväll är en sådan där kväll när jag behöver gråta lite. Lyssna på sorgsen musik och låta tårarna rinna. Jag tänker på hur bra jag har det och hur otroligt privilegierad jag är.
En av de sorgsnaste (men också så vacker) musikstycken jag vet är ”904 steg mellan bussen och din dörr” av Rebecca Törnqvist som Svante Thuresson och Sofia Karlsson sjunger. Den får mig att känna, att tänka och att uppskatta det jag har.
En kväll med tårar, ja de kanske man skulle ta sig ibland. Hoppas du känner mer glädje idag o inte spiller några tårar 🙂
Låten hade jag aldrig hört så jag tog fram den o lyssnade här. Vet inte vad jag ska säga om den – kanske befinner jag mig inte i rätt sinnesstämning.
Kramiz
Hej! Så skoj att du tittade in här. Jag bara är sådan att jag behöver gråta ibland. Jag gråter när det är bra och jag gråter när det är dåligt det bara är så. Kanske ett sätt att lätta på trycket. Låten tycker jag är otroligt sorglig men trots det så fin.
Jag är oftast glad och så är det idag.
Ha en fin vecka /Kersti