Vi var fyra stycken som lärde känna varandra när vi läste etnologi på Stockholms universitet för mer än 30 år sedan. Under alla år har vi haft kontakt och träffats på Blå Porten under pilträden för långa slingrande samtal om livet, döden och allt däremellan.
I januari fick vi veta att en av oss var mycket sjuk, hon ville inte att vi skulle komma förbi henne. Sedan försvann hon utan att lämna några spår, men väldigt många frågor. Vi letade och sökte på alla möjliga sätt men hon var borta. Det var som om hon aldrig funnits. Till sist, när vi ringde folkbokföringen fick vi beskedet att hon dött kort efter att hon meddelat oss att hon var sjuk.
Alla frågor vi hade om hur och var verkade få stå obesvarade vilket gjorde det svårt för oss att ta farväl på riktigt. Vi bara ältade allt varje gång vi sågs. Vi kunde inte komma på hur vi skulle komma vidare och få svar på allt det som vi undrade. Vi visste att hon hade en bror men inte vad han hette eller var han bodde. Men så hittade jag en person som skulle kunna vara brodern. På vinst och förlust skrev vi ett brev, sedan väntade och väntade vi. Tänkte att vi får nog aldrig veta. Men så igår kom ett mail från brodern där han svarade på allt det vi undrade över. Så nu vet vi och nu vet vi också hur vi ska ta farväl tillsammans.
Det är märkligt hur man kan känna någon väl på ett sätt men ändå på ett annat sätt inte veta så mycket om den människan. Man skulle kunna säga att hon var en väldigt privat person på många sätt.
Vi var fyra men nu är vi tre som träffas och fortsätter våra samtal om livet och döden och allt det där som ryms däremellan.
Så väl skrivet och förmedlat. Ihop med bilden får texten extra djup. Blir rörd, och berörd …
Jag är själv mitt uppe i att försöka få lite svar på frågor jag burit hela livet. Frågor kring en människa som borde stått mig som närmast … min egen pappa.
Jag tror att det är som du skriver, att det är svårt att gå vidare när man inte får svar på sina grubblerier …
Kramis
Det var väldigt skönt att få svar. Nu känns det lättare att gå vidare.
Lycka till med dina efterforskningar.
Kram
Mysigt att läsa att ni hållit kontakt och träffasts på samma ställe under alla år. <3 Visst är livet skört. Alla har vi hemligheter. En del förblir det hela livet. Vad bra att ni fick napp och fick några viktiga svar för att själva gå vidare inom trion. Förhoppningsvis för många kommande år.
Jag är inne i en rejäl "döstädning" och letar också efter svar på mina djupa frågor.
Kram Bosse
det har varit och är en fantastisk vänskap som varat så länge. Vi har delat både skratt och gråt på ett fantastiskt sätt. Men visst är det så att vi alla väljer att inte dela vissa saker. Det var så skönt att få svar på våra frågor. Nu vet vi precis var vi ska träffas nästa gång.
Hoppas att du hittar några av svaren på dina frågor.
Kram
Så svårt för er. Och just att inte veta. Frågor som finns och inga svar. Man tror man vet och så gör man inte det. Väldigt fint att ni fick kontakt med er väns bror och kunde få några svar. Livet ärinte enkelt vare sig när det pågår eller når någom lämnar en.
Kram och många tankar.
Nej livet är sällan enkelt. Det var så skönt att få svar på det som gnagt i oss. Nu vet vi var vi ska träffas nästa gång. Det blir ett riktigt avslut och det känns så bra.
Kram
Så drabbande situation, hennes ovilja att medverka i livets slutskede, er undran, hur i fann svaret, och hur ni går vidare..Rörande helt klart, men jag förstår också att den personen hade en hög egen integritet. Jag funderar på döden varje dag men skulle knappast göra något oväntat den dag det sker…snarare tvärtom,.
Visst är det väl så att ju äldre man blir desto mer är döden närvarande i livet.
Det var skönt att få klarhet så att vi som är kvar kan släppa alla undringar. Nu blir det ”gravöl” nästa gång vi ses.
Kram