Att vandra

Jag lyssnar på fösta avsnittet av radioserien Vandrarna ett program som sändes i P1 i somras. Det är Erik Schüldt och Nina Burton som tillsammans går den 560 km långa Nidarosleden för att ta reda på vad som händer med en människa som vandrar riktigt länge, vad händer i samtalet? I det här första avsnittet letar de efter tystnaden och Nina ställer frågan: Vad tror du händer med en människa som går ut i ödemarken och umgås med tomheten? Erik svarar att tystnaden kan vara lite skrämmande, det är som om det man speglar sig i försvinner, att man märker vem man är i mötet med andra. Jag tycker att här är spännande att fundera på, vad händer i tystnaden och vem är du där.

För några år sedan reste jag till Berget i Rättvik och stannade där på tyst retreat i en vecka. Det är en speciell upplevelse att vara tyst tillsammans med människor man inte känner. Befriande på ett sätt att inte behöva socialisera sig. Att bara få vara med sig själv. Men samtidigt upplevde jag veckan som utmanande och krävande. Det var inte tystnaden i sig som var den stora utmaningen utan det faktum att jag var tvungen att möta mig själv utan något filter, jag hade inget eller ingen att gömma mig bakom. Man umgås sällan med sig själv på det sättet och det var svårare mödosammare än vad jag hade föreställt mig.

Det är  snart 8 år sedan jag tillbringade några dagar med att vandra ensam på Sörmlandsleden innan jag gick hade jag föreställt jag mig att jag under vandringen skulle tänka djupa tankar, reflektera och fundera över stort och smått. Men till skillnad från hur det var på Berget upplevde jag att vandringen tog all kraft, att det inte blev någon kvar för de där riktigt djupa funderingarna. Det var något meditativt i att sätta en fot före den andra men samtidigt så mödosamt att vandringen var sig själv nog. Och kanske är det det som är själva grejen med att vandra, att sätta en fot före den andra igen och igen.

Kängor (1 av 1)

6 Responses

  1. Jag kommer att tänka på en (engelsk tror jag) dokumentär om en man som bestämde sig för att vandra ensam i flera månader i den kanadensiska vildmarken. Han filmade alltså sig själv. Han var en van friluftsmänniska. Trots det visade sig oväntat snart två för honom nästan oöverstigliga svårigheter. Den ena var problemet att hitta tillräckligt med mat. Det andra var att ensamheten gjorde honom fullständigt förtvivlad, kanske till och med halvgalen mot slutet. En oerhört stark film, svår, men också helt underbart mänsklig. Se om den kommer din väg!

      1. Nej, inte på rak arm. Jag ska ha den i åtanke så får vi se om jag snubblar på den. M kanske minns bättre än mig. Återkommer!

  2. Hej, det går en film på bio som jag t.om tror fick en Oscar, åtminstone var den nominerad, om en tjej som efter ett struligt liv traskar iväg på långvandring ensam. Jag skulle gärna se filmen, men framför allt har jag läst boken som jag blev mycket fascinerad av. Vandringen var precis som du beskriver, väldigt tuff i sig, och hennes stora utmaning låg ofta i att få fötterna i sådant skick att hon skulle kunna fortsätta sin resa. Detta med att komma i ett meditativt tillstånd med djupa tankar är något jag försökat uppnå men aldrig lyckats med. Nu har jag precis läst ut boken Till himlen och tillbaka om en hjärnkirurgs nära-döden-upplevelse och den finner jag kanske något trösterik men samtidigt frustrerande abstrakt.
    Ha en fin söndag, underbart foto som illustration till ditt inlägg!
    Kramen

    1. Hej Paula!
      Jag läste boken i somras och såg filmen för några veckor sedan. jag tyckte faktiskt om båda. Kände igen det där med fötterna från min vandring, det var nästan det svåraste, det att hålla fötterna i skick att gå på. Bilden på kängorna är just från den vandringen. Nu när jag såg filmen blev jag sugen på att gå, få se om det kanske blir en liten tur i sommar. Meditativt tillstånd har jag känt på olika sätt men inte så att det blir några djupa tankar där inte. Det är kanske inte meningen heller, vad vet jag.
      Boken du läst låter spännande, ska kolla upp den.

  3. Det är skillnad på tystnad och tystnad har jag insett. Den befriande lätta och så den jobbiga så att man bara pratar på. Befriande tystnad är otroligt skönt!

    Kram

Kommentera