Söndagkväll

Ibland känner jag mig lite otydlig. Som om konturerna på något underligt sätt håller på att suddas ut. Att mitt jag (vad det nu är) långsamt uppgår i något annat. Något som någon annan definierar och bestämmer. Det är inte lätt att vara tydlig i en föränderlig värld, när det som var så säkert igår inte finns på kartan idag. Det är lätt att tappa bort sig själv när gränser långsamt förskjuts och utan att man riktigt märker det är sådant som var otänkbart plötsligt ok. Ibland känner jag att jag behöver tid att tänka, plats att bara få vara. Att i lugn och ro landa och bara fundera och reflektera utan krav på prestation. Bara umgås med mig själv och inte behöva förhålla mig till allt det där som pågår runt omkring. Förmodligen håller det inte i längden, vi människor är flockdjur och jag tror att jag är  beroende av att ha människor omkring mig. Men kanske inte så många, kanske inte så mycket och så fort och kanske inte redan i morgon.

siluette (1 av 1)

7 Responses

  1. Ack ack ack, så det är bara att invänta döden? Nej nej men visst känner jag igen dina tankar. Men det är så konstigt, när jag gick i pension (känns som 100 år sedan) så vände det igen. (något att se fram emot?)

    Nu när jag snart fyller 80 är jag likadan som jag var som barn, dvs inte alltid säker på saker men jag drar mig inte för att ändå säga som jag tänker och bryr mig inte så mycket om ev respons eller ej. Betraktas kanske som lite ”galen” men vem bryr sig om det? Inte jag i alla fall. Detta skrivet som några tankar från en gammal gumma, för att du ska förstå att allt kan ändra sig…

    1. Det känns skönt att höra Berit att det kan vända. Det är som om jobbet vissa tider liksom tar andan ur mig. Allt ska ske så snabbt och man ska veta, förstå så mycket. Därför känns det ibland som om jag skulle behöva gå i ide för att få lite andrum. När det är lite lugnare kan jag också hitta tillbaka till barnet. En befriande känsla oavsett vad andra tycker. Kram

  2. Du uttrycker det hela väldigt fint.
    Själv har jag under ganska många år känt att jag helt enkelt måste kunna ”dra mig tillbaka”, men gärna höra hur någon sysslar med något annat i rummet bredvid. Alltså inte total ensamhet, men för att samla tankarna, gå ner i varv, utan krav och prestation… men, du sa det så mycket bättre… ha det bra !
    Kram på dig.

Kommentera