Att åldras

Att åldras

Höstbetraktelse i vemod

Det är händerna som avslöjar mig, och så det faktum att allt liksom faller ner.  Mungiporna, kinderna och magen, alla följer de tyngdlagen och dalar långsamt neråt. Så långsamt att det knappast märks förrän jag en dag ser mig spegeln och noterar att jag är förändrad. Det finns andra tecken också som att jag, till min egen förvåning, ofta sätter mig ner för att knyta skorna. Det gjorde jag aldrig förr. Jag vet inte riktigt när den förändringen inträffade. På tunnelbanan händer det att yngre män reser sig upp och låter mig sitta och jag tar oftast tacksamt emot erbjudandet.
Ett annat tecken är att många av de där självklara människorna, de som funnits där i hela mitt liv, inte längre finns. En efter en blir de till minnen. Och livet är oåterkalleligt förändrat.
Nu är det försent att ställa frågor och de funderingar och undringar jag bär på kommer för alltid att vara obesvarade. Mina minnen är en tunn rännil av alla aspekter av de liv som en gång funnits. Kanske är det hösten som tynger mitt sinne med sitt vemod.  En insikt om förgänglighet samt att det är en ensam sysselsättning att vara människa.

 

droppe