Jag lyssnar ibland på programmet Filosofiska rummet. Och det är inte bara för att de har en av Bo Kaspers låtar som signaturmelodi utan också för att de ofta tar upp spännande frågeställningar som de vrider och vänder på. Idag lyssnade jag på ett program som behandlade vuxenhet. När är man vuxen och vad innebär det? Finns det en tydlig gräns när man kan säga att nu jag är vuxen, och hur definieras egentligen begreppet vuxen, vad menar vi med det.
Jag tror att vuxenhet handlar om ödmjukhet och ansvar. Det är för mig att ha tillskansat sig en förmåga att kunna lyfta blicken utanför sig själv och sina egna behov. Vuxenhet har ingenting med ålder att göra men kanske med mognad. Samtidigt som jag håller med den filosofiska praktikern Tulsa Jansson och författaren Sigrid Combüchen som i programmet menade att man går in och ut i det vuxna. Det är väl lite som det som Dunderklumpen säger ”jag är alla de jag varit förut” dvs inom mig bär jag alla mina åldrar och med det också både vuxenhet och omognad. Varje del kan skymta fram vid olika tillfällen och olika mycket. I vissa sammanhang kan man tillåta sig att vara mer barnslig än i andra. Psykoanalysen talar om regression i jagets tjänst.
När jag var väldigt mycket yngre skrämde vuxenheten mig. Den var så liktydig med plikt och ansvar och någon slags grå präktighet fylld med arbete. En känsla av att det var allt som fanns när man väl vuxit upp. Att livet liksom stelnade på något obegripligt sätt. Som om ens handlingsutrymme och därmed världen skulle krympa. Idag tänker jag istället tvärt om, att som vuxen växer världen. Man har fler erfarenheter och med det också ett större referensmaterial att utgå ifrån när man ska handla. Att vara vuxen är för mig att ha en frihet i sitt handlingsutrymme, men en frihet som också innebär ett ansvar. men ansvar behöver inte vara grått och tråkigt det kan vara lustfyllt och berikande.
Jag ser mig inte som vuxen i alla lägen men det spelar egentligen inte någon roll. Nu när jag är 50+ känner jag mig mycket tryggare och mindre beroende av vad andra tänker än jag gjorde när jag var yngre. För mig är det en smula vuxet.
Fantastiskt kloka ord om vuxenhet. Och jag känner ungefär precis likadant! Som vuxen har man ju också ett val (som barn har man däremot inte tillgång till de kommande åldrarna); att vara vuxen eller att gå in i olika stadier av sin svunna eller nuvarande ”barnslighet”, det är ofta underbart kreativa, nyfikna och storögda hörn av ens medvetande. Uppblandat med en del rädsla. Då kan man plocka fram den vuxne igen som liksom kan mildra skräcken inför det för barnet okända.
Kram
Nilla
Det är precis så som jag tänker det.
Kram
Klokt skrivet. Nu fick jag fundera på vuxenhet… och nog kan det vara som du skriver att man går in och ut i sina olika åldrar. Att vara vuxen kan vara att ta ansvar för sig själv och samtidigt se sina medmänniskors behov.
Önskar dig en fortsatt fin söndag!
Kram Christina
Jag gillar att fundera och vända och vrida på begrepp som vi ofta tar för givna.
Här lyser solen så nu blir det snart en lång promenad med man och hund. Sedan tror jag att jag ska slå till med en kopp choklad.
Ha en härlig söndag du med!
Kram
Just vuxenheten har jag missat. Så skriver jag med tanke på att jag är en trogen P1-lyssnare. Det passar mig ypperligt, mycket informativa program och liknande.
Vuxenhet – ja vad är det. Jag som är 65 känner mig ibland väldigt liten och barnslig… Samtidigt så tycker jag om att ha blivit äldre, precis som du skriver har jag blivit tryggare i mig själv, skiter i vad andra tänker… Det som du skriver att man har alla åldrar inom sig, det gillar jag. Visst är det så!
P1 har verkligen så många bra program. Jag lyssnar när jag går till och från jobbet. Kram