Höstbetraktelse i vemod
Det är händerna som avslöjar mig, och så det faktum att allt liksom faller ner. Mungiporna, kinderna och magen, alla följer de tyngdlagen och dalar långsamt neråt. Så långsamt att det knappast märks förrän jag en dag ser mig spegeln och noterar att jag är förändrad. Det finns andra tecken också som att jag, till min egen förvåning, ofta sätter mig ner för att knyta skorna. Det gjorde jag aldrig förr. Jag vet inte riktigt när den förändringen inträffade. På tunnelbanan händer det att yngre män reser sig upp och låter mig sitta och jag tar oftast tacksamt emot erbjudandet.
Ett annat tecken är att många av de där självklara människorna, de som funnits där i hela mitt liv, inte längre finns. En efter en blir de till minnen. Och livet är oåterkalleligt förändrat.
Nu är det försent att ställa frågor och de funderingar och undringar jag bär på kommer för alltid att vara obesvarade. Mina minnen är en tunn rännil av alla aspekter av de liv som en gång funnits. Kanske är det hösten som tynger mitt sinne med sitt vemod. En insikt om förgänglighet samt att det är en ensam sysselsättning att vara människa.
Hej, spegeln är sannerligen inte min vän längre, och den enda jag brukar titta i är den i badrummet som endast avslöjar ansiktsdragen. Minns när jag var ung och min mamma sa att jag aldrig kommer att se sur och grinig ut eftersom mina mungipor naturligt pekade uppåt. Var tror du de befinner sig idag? Jo djupt ner på sidan av hakorna…
Men, när jag ser andra äldre, de som väljer att se naturliga ut, kanske sminkade men inte för mycket, så tycker jag de är vackrare och ser mer personliga ut än unga kvinnor. Tittar man på alla selfies så ser man knappt skillnad, dessutom använder man filter som får hyn att stråla och tar bort eventuella rynkor. Gillar´t inte alls…
Men visst kan man känna sig smått vemodig om hösten, man kan känna sig precis lika vissen som naturen. Men sen kommer krispigheten, vänta bara
Kramen
jag ser fram emot den, krispigheten. Kanske gäller både människor och natur vem vet.
Kram
Aj då, hösten kan få oss att känna vemod och vissenhet. Åldern ja, nog sätter den sina spår, jag ser också dem komma, men samtidigt känns ålder som en trygghet. Åldern gör oss visare och självständigare åtminstone har det varit så för mig. Ålder är ju också ett tecken på att vi lever och det är fint. Men när alltfler vänner och släktingar går bort kan jag dock förstå att det känns tomt och ensamt… Men vet du vad? Snart är det vår igen!
Ha en fin söndag!
Kram Christina
Ja lite vemod hör hösten till. Jag trivs med att ha blivit äldre och börjar så smått vänja mig vid tanken. Men ibland kan jag också se tillbaka och längta efter den tid som var.
Kram och ha en fin vecka.
Jag delar verkligen dina tankar. Allt är inte längre i ”ett flyt” och saker tar längre tid. Har svårt att förlika mig med detta.
Är inte helt säker på att det enbart är åldern som påverkar utan alla andra tillstånd en kan befinna sig i.
Jag inser mer och mer att jag å ena sidan borde öka takten för att göra allt det jag vill. Å andra sidan vill jag ta dte lugnt och följa min egen rytm. Får det inte att gå ihop.
Tål att räknas och fundera på.
Stor kram!
Det bästa man kan göra är nog att lyssna och vara lite ödmjuk och snäll mot sig själv.
Kram
Vi hamnar nog alla i sådana svackor ibland men jag har slutat jämnföra mig med mitt unga jag. Allt har ju sin tid och jag skulle inte vilja vrida klockan tillbaka. Tänker att bli gammal är vackert på sitt sätt
och min förebild är på många sätt min farmor som åldrades genom att bli djupt harmonisk. Såklart för det med sig fysiska problem att bli gammal men man får gilla läget och glädjas åt det som är bra.
Så fint av dig att skriva så ärligt och uppriktigt om djupt mänskliga ting.
Varma kramar?
Du har rätt. Gilla läget är en bra strategi och även att sluta jämföra sig med sig som ung. Men en viss saknad kan man unna sig emellanåt.
Kram
Droppen på kvisten i skenet av ljus från vänster – det är så mänskligt och så normalt att tiden tar tag i oss, det mesta ramlar ner, det tunnas ut i räckorna omkring oss och ja, vi är liksom själva. Så bra skrivet, jag tror att insikten om det förgängliga kan kännas som en svacka, men för min del har det gett mer njuta och att låta alla känslor finnas där så blir jag väldigt levande … med mycket glädje och sprall som liksom vilar tryggt en stund som droppen på kvisten för att sedan droppa av – nya droppar kommer ju. Tack för detta inlägg som får vara nära mig!
Kram
Tack själv. Vilken fantastisk respons. Så roligt att du hittat (tillbaka) hit till mina sidor.
Kram