Det är en otrolig frihetskänsla att befinna sig mellan två platser. Jag kan känna mig försvunnen och den känslan gör mig lätt, nästan svävande. Ibland när jag är på väg tänker jag att jag struntar i att komma fram. Jag kliver av mitt liv just här och fortsätter någon annanstans. Bara tanken på att det är möjligt gör livet lite lättare att leva.
Frihet kan man känna i det blå ljuset i Burghead Bay, Findhorn. I sommar tror jag att jag ska kliva av ett tag och ta mig en tur just dit.
Ibland kanske man måste påminnas om att det finns de som är viktigare än saker.
Just nu är det ont om mellanrum. Bygger på höjden för att få rum med mer. Jag kommer för tidigt och går försent. Det jämnar inte ut sig alls. Undrar om det här kommer att gå ihop, det känns som om det är för få timmar på ett dygn eller så är det för många saker jag måste och för många saker jag vill. Balans tänker jag, hitta balans. Jag tränar den på yogan, jag tränar den när jag borstar tänderna, ja jag tränar den faktiskt lite då och då under dagen, balansen. Men just nu glider den mellan fingrarna och jag får leta i golvspringorna. Det är lätt att tappa kontakten med underlaget. Frågorna att ställa sig, frågorna jag ställer mig: Var finns min grundning, hur grundar jag mig och var hämtar jag kraften?
”Att leva är att stå i vägen” (Wislawa Szymborska).
Morgontrött som jag är har jag missat programmet Lundströms bokradio som sänds i P1 på lördagsmorgnar. När jag häromdagen upptäckte det fann jag till min stora glädje att föregående program ägnats helt åt min favoritpoet Werner Aspenström. Ja jag har en favoritpoet. Det är inte många i min närhet som har det. Mitt närområde är sorgligt befriat från människor som läser poesi, i alla fall så vitt jag vet. Det är tråkigt, inte så mycket för mig som för alla de som inte har förstått vilken kraft, glädje och tröst man kan hämta i lyrikens värld.
Jag tycker om många poeter men i min värld har Werner Aspenström en speciell plats. Kanske för att jag redan som mycket ung hittade hans diktsamlingar i lyrikhyllan på Trollbäckens bibliotek. Jag tror att det var Trappan från 1964 som var den första. I den finns dikten ”Du och jag och världen” som har följt mig genom livet. Den slutar:
Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.
Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker så mycket om den. Kanske att det i den finns ett jag och ett du men också ett tillsammans.
I Aspenströms dikter finns också ibland en stillsam upproriskhet, som tilltalar mig, Kanske tydligast i Sardinen på tunnelbanan, den som vill att burken öppnas mot havet.
Det känns som om poesi gör mig klokare och kanske också sedd på ett sätt som inte hör till vanligheten. Lyrik som en spegel där jag kan få syn på mig själv, upptäcka nya sidor av både mig och tillvaron som människa. Jag kan bli lycklig och varm över en strof, en rad som talar till något djupt inne i mig på ett sätt som går bortom ren förståelse. Som Tomas Tranströmer skriver: Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Så kan det vara när man ger sig in i lyrikens värld rätt som det är hittar man något man inte alls väntade sig.
Ett avsnitt ur dikten Orter och ställen får avsluta dagens blogginlägg:
För att komma till en främmande ort
måste vi hela tiden passera hemtrakter,
annars kommer vi ingenstans
utan blir hängande i ingenmansrymd,
i allsköns värld
Werner Aspenström
När familjen är på annat håll (även hunden) har jag plötsligt en hel dag att själv förfoga över utan hänsyn till någon. Det blev en lång promenad från Enskede och in till Södermalm för att hörsamma Göran Segeholms uppmaning att besöka Kapsylen och CFF – Centrum för fotografi och se Sven Westerlunds bilder i utställningen Drina Valley Prospect . I nästan 4 år har han rest fram och tillbaka till staden Gorazde i Bosnien Hercegovina. Han har besökt platser, pratat med människor och försökt att förstå hur det som hände under kriget i Bosnien kunde ske. Det är en stark utställning som verkligen berör och precis som curator Gunilla Muhr skriver ”påminner utställningen om de ställningstaganden för mångfald, solidaritet och demokrati vi måste göra varje dag.”
Utställningen hänger kvar till 28 mars, gå och se den om du har möjlighet.
Man har inte så mycket kontakt med sin baksida, den är svår att få syn på och gör oftast inte så mycket väsen av sig. Men egentligen borde vi ge den lika mycket kärlek och uppmärksamhet som framsidan. För även det som vi inte ser finns ju och kan må bra av lite uppmärksamhet. Det gäller för fler saker än baksidor, vänner långt bort t.ex. Det kanske gör mer väsen av sig än baksidor, eller så inte, viktigt är i alla fall att pyssla om dem lite ibland.
Ordet baksida känns lite negativt som något skumt, mörkt och lite farligt och det kanske det är om man helt negligerar den. Allt handlar om balans, lätt att skriva svårare att leva. Det handlar om att inte glömma bort det där som vi ibland knappt märker att vi har som fotsulor, ryggar och våra vänner långt bort.
Idag har i alla fall min baksida fått lite extra omsorg. Något som helt säkert kommer att visa sig i morgon i form av träningsvärk. Och faktiskt kan jag känna att jag idag, just nu uppnått en sorts balans. En härlig känsla att börja helgen med.
En del av min baksida.
Nu tillämpar jag en ny strategi på vägen till tillfrisknandet. Från att ha vilat och vilat så gör jag nu istället så mycket jag bara kan. Men det måste vara roliga saker. Så igår var jag på möte med porträttfotogruppen. Vilka fina porträtt vi hade att visa varandra från den söndagen då vi tillsammans fotograferade modeller. Jag lärde mig massor av att få kritik på mina bilder och på att se de andras. Det var en rolig och mycket givande kväll. Efter ett tag tänkte jag inte alls på att jag var lite krasslig. Och kanske är det inte alldeles omöjligt det här med att fotografera porträtt. Man måste bara öva. Öva måste man också på låtarna vi sjunger i till kören. Och körövning var det nu i kväll. Även här många skratt och häftigt komp av ukulele. Det kommer att låta så bra men vi måste kanske öva lite till. När kören var slut slank jag in en stund på fotoklubbens månadsmöte. Årsmötet var över så det missade jag men kom lagom för att få se lite fina bilder och få veta att jag var omvald på min styrelsepost. Kul att få fortsatt förtroende. Av det kan man också känna sig ännu lite piggare. Har på känn att jag är frisk i morgon.
Kvällsbild
Genom mitt sovrumsfönster. Nästan bättre utsikt så här på kvällen.
Ser att jag har några nya besökare på min sida. Tänkte bara säga att om ni vill följa mina spår bakåt i tiden så finns de att hitta här , då jag tidigare i flera år bloggade på blogg.se. Den här hemsidan är väldigt ny och jag trevar mig fram för att hitta formen, ett ständigt lärande kan man säga. Väldigt roligt är det att ha sitt eget krypin på nätet. Så välkommen hit både du som är återvändare och du som precis hittat hit.
