Nyponrosen har slagit ut mitt framför näsan på mig och utan att jag märkte det. Inte förrän det redan var ett faktum såg jag att det hade hänt. Hur kan det komma sig att de små skeendena i livet är så svåra att få tag på, att allt det som händer oss med små bokstäver passerar så oförmärkt förbi? Det finns (eller fanns) ett folk i Stilla havet som i sitt språk saknar ord för det pågående. Jag har funderat en del på det genom åren. Det har att göra med funderingar på hur ens världsbild färgar av sig på språket. Är det världen som ger mig språket eller är det tvärtom? Och hur blir min syn på världen, livet och döden och allt som ryms i det om jag bara kan prata om det som är och aldrig om det som är på väg att bli? Hur blir det om tillvaron är ett pärlband av stationer utan någon förflyttning däremellan. Jag har försökt tänka mig in i det men det är så svårt att frigöra sig från sitt eget språk, sin egen medvetenhet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en sådan tillvaro skulle te sig. Och under tiden som jag funderar händer just det. Först var det en knopp och nu är det en nyponros så egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så.