Jag har en förkärlek för vissnade blommor i allmänhet och tulpaner i synnerhet. En del tulpaner åldras med en sådan värdighet och är nästan vackrare som vissna än de var i sin krafts dagar. Precis så som det är med vissa människor som bara blir vackrare med åren.
Idag tänkte jag skriva ett långt inlägg om något viktigt som att fåglarna hörs när jag går till jobbet trots att det fortfarande är mörkt. Det låter som vår. Men eftersom jag är ensam hemma så passade jag på att riktigt frossa i tulpanfotografering. Det är nästan lika roligt som såpbubblorna men på ett annat sätt. Här kan jag kontrollera resultatet, i alla fall nästan. Jag lär mig hela tiden för det är inte helt enkelt att få till det som jag vill. Just nu har jag många funderingar om ljus och hur det fungerar.
Tulpaner är lite som vi människor, de åldras väldigt olika. En del blir torra och stela, andra mjuka och lite tufsiga. Vissa behåller sin värdighet väldigt länge medan andra tappar både färg och form tidigt. Jag köpte några tulpaner för nästan två veckor sedan. De är av den där lite tufsiga sorten som bara blir vackrare med åldern. Trots att de egentligen är helt utblommade kan jag inte förmå mig att slänga dem, för i förfallet finns en sådan otrolig skönhet. Igår sken solen och himlen utanför köksfönstret var ljus. Jag tycker om att fotografera i motljus så mina bedagade tulpaner fick vara modeller när jag undersökte ljuset, förfallet. Jag måste säga att de var väldigt tålmodiga tulpanerna. Själv tappar jag känslan för både tid och rum när jag sätter igång. Jag märkte hur man faktiskt kan skapa energi genom att göra det som man tycker om.
