Nyponrosen har slagit ut mitt framför näsan på mig och utan att jag märkte det. Inte förrän det redan var ett faktum såg jag att det hade hänt. Hur kan det komma sig att de små skeendena i livet är så svåra att få tag på, att allt det som händer oss med små bokstäver passerar så oförmärkt förbi? Det finns (eller fanns) ett folk i Stilla havet som i sitt språk saknar ord för det pågående. Jag har funderat en del på det genom åren. Det har att göra med funderingar på hur ens världsbild färgar av sig på språket. Är det världen som ger mig språket eller är det tvärtom? Och hur blir min syn på världen, livet och döden och allt som ryms i det om jag bara kan prata om det som är och aldrig om det som är på väg att bli? Hur blir det om tillvaron är ett pärlband av stationer utan någon förflyttning däremellan. Jag har försökt tänka mig in i det men det är så svårt att frigöra sig från sitt eget språk, sin egen medvetenhet. Jag kan helt enkelt inte förstå hur en sådan tillvaro skulle te sig. Och under tiden som jag funderar händer just det. Först var det en knopp och nu är det en nyponros så egentligen är det kanske inte mer komplicerat än så.
…det finns mycket att fundera över, om alla funderingar ändå kunde leda till vackra rosor! Själv har jag på sista tiden funderat på andra filurer, t.ex fjärilar, som jag insett att jag inte vet något om. Jag har fått kunskapspanik på gamla dagar. Inser hur förskräckligt mycket det finns som jag inte har ett hum om. Ska det verkligen vara så, att ett liv inte räcker till för att lära sig basic om vår värld. ?
Ha en fin nationaldag, du kan ju alltid pryda håret med en äkta ros! Kram
Ja varför inte en ros i håret :). Jag har på gamla dar upptäckt en massa fåglar. Inte för att jag är så bra på att känna igen dem men jag blir bättre och bättre. Fjärilar vet jag nästan inget om.
Kram