I min ensamhet tar jag plats och fyller ut sidorna. Jag tar ingen hänsyn och gör det på mitt sätt. Den får en egen rytm, min dag och jag märker, när klockan är ett, att jag glömt att äta frukost. Jag umgås med tankar och funderingar, med tillfälligheter och möjligheter som kanske inte blir av. I ensamhetens rymd lättar tankarna och svävar lätta som maskrosfjun mot det möjliga, det omöjliga, det som man knappt vågar drömma om. Jag umgås med mig själv och nynnar Eva Dahlgrens Bob Hund, ”jag är ensam med mig själv”. Pratar med hunden för att höra min röst. Lagar god mat och njuter av rymden här hemma. Funderar på det obegripliga och nöjer mig med att ingenting förstå. Jag tror att jag skulle kunna trivas som eremit. Men bara om jag visste att jag när som helst kunde återknyta kontakten med världen. Det är den självvalda ensamheten som är njutbar. Ensam ensamhet är ensam och tärande, ledsam och besvärande, det är i alla fall vad jag tror. Nu lyssnar jag på ljuden utifrån och känner mig lite vilsen i vakuumet mellan arbete och vila. Den är så stor, tillvaron, det är så lätt att irra bort sig. Man tappar lätt riktningen och går vilse i mellanrummet mellan egen vilja och andras krav. Vad är det som jag vill, egentligen? Jag märker att jag behöver det här mellanrummet, den här ensamheten. Ett privilegium att ha möjligheten. På andra platser på jorden är ensamheten ett straff, något skrämmande men för mig är den lika viktig som luften jag andas. Först när det blir stiltje går det att hitta tanketrådarna, väven av funderingar som utgör det som är jag. Jag behöver tid och ro för att förstå. Det finns så många mysterier i tillvaron och det är inte lätt att hitta sin plats. Kanske är det försent att ställa frågan, ”Vem är jag?”
De flesta försöker stressa förbi tomrummet, och ställer aldrig frågan; ”vem är jag”. Vid en viss tidpunkt i livet tror jag inte man KAN komma förbi frågan.
Jag har tagit upp ämnet några gånger, men intresset är vagt. Många blir skrämda av frågan. Det mesta handlar nog om den egna viljan och andras krav, eller vad vi tror, att andra kräver av oss. Först i stillheten kommer vi oss själva närmare, inte alla som gillar vad dom möter…
Tror aldrig det är försent att ställa frågan. Möjligen blir det svårare att få ett svar. Mysteriet i tillvaron finns kanske närmare än vi tror?
Jag har också märkt att frågor av den här naturen kan vara besvärande för somliga. Att möta sig själv är inte alltid så enkelt. Jag tror att många fyller ut sin tid för att slippa umgås med sig själv och de existentiella tankarna. Men jag tor som du att man alltid kan ställa frågan, den har liksom inget bäst före datum.
Tack för ett spännande, tänkvärda och intressanta tankar.
Jag känner igen mig i det mesta du skriver och ställe också frågan då och då; ”Vem är jag”. Och svaret är att jag inte vet. Det varierar…
Att kunna vara ensam med sig själv tror jag är en förutsättning för att kunna vara tillsammans med andra.
Jag är gärna ensam då och då och trivs med det. Men sedan vill jag kunna åtegå till det mer sociala.
Och mysterierna finns där i tillvaron och kanske för att vi antingen ska förenas med dem eller se vilka möjligheter som finns.
Stor kram!
Det är nog precis så som du skriver att det varierar vem man är. En människa innehåller så många lager. Vi är ju alla de vi varit i en och samma person. Det är komplicerat men också ett underbart äventyr att vara människa.
Kram
Det är verkligen stor skillnad på ofrivillig och frivillig ensamhet. Den senare kan innebära ett välbehövligt andningshål och en lisa för själen… Jag kan känna att den behövs lite då och då. Kanske spelar det en roll att jag i mitt yrke alltid är omgiven av människor som pockar på min uppmärksamhet.
Kram och trevlig onsdag önskar jag från ett soligt Skåne!
Jag tror verkligen att det kan vara så att vi som har många människor omkring oss hela dagarna kanske har ett lite större ensambehov än någon som arbetar på lugnare platser med färre människor. Jag kan känna mig helt mätt på folk när helgen kommer. Ibland är det lite tråkigt.
Kram från ett regnigt Enskede
Tack för det fina bildspelet och dina tankar i inlägget. Det är ett ämne som jag redan som liten grabb ägnat mig åt. Då berättade jag inte om att jag älskade att då och då hitta de ensamma stunderna. Ingen skulle förstå. Inte ens när jag blev äldre brukade jag göra reklam för denna lugna aktivitet. Jag tror det är superviktigt på många sätt att göra små bokslut. Skaffa sig andningshål. Precis som du skriver. Det är stor skillnad på vald ensamhet och det andra dystra. Jag har ofta sökt mig till naturen, havet, skogen, musiken. Det går lika bra på ett tåg med fönsterplats. Stänga av bruset. Rikta tankarna inåt. Vara ärlig mot sig själv och låta sig svepas med i tankarna som kanske fladdrar för snabbt i början. I den moderna tiden vi lever i nu tror jag alla skulle må bra av de ensamma stunderna. Då alla sociala uppkopplingar stängs av. Egentligen skulle jag kunna skriva en tjock bok om ämnet.
Kram Bosse
Vi kanske skulle skriva den tillsammans. Jag haar också funderat mycket på det här. Ju snabbare och mer uppkopplad världen blir desto viktigare tror jag att det är med mellanrummen. Förövrigt ett av de vackrare orden jag vet.
Kram från ett regnigt Enskede