Förra året odlade jag en miniaubergine, en liten fin som trivdes bra i sin kruka och inte blev större än ca 30 cm. Jag hade köpt frön som jag planterade. De grodde bra så pass bra att jag kunde ge bort några plantor. Den jag behöll belönade mig med ett antal fina små auberginer. Kruxet var att jag inte visste hur stora de skulle bli och när det var dags att skörda. Jag väntade därför lite för länge med skördandet och auberginen hann bli full av frön. Frön som jag la i en burk och sedan glömde bort. När det nu i år var dags för vårens frösådder påminde dottern mig om de där fröna. Jag hittade burken, det var väldigt många frön i den. Jag tänkte att det är nog ingen vidare grobarhet i dem så istället för att bara ta några stycken i varje kruka hällde jag ner samtliga frön i fyra krukor. Jag hade helt fel, det var utmärkt grobarhet i fröna,  en otrolig växtkraft, jag tror att varenda ett har grott. Det är som en liten skog av späda aubergineplantor som längtar efter att få bli omplanterade. Idag tog jag mig an en av krukorna och satte ca 20 stycken små auberginer i nya krukor men var ändå tvungen att slänga massor, vilket bär mig emot men både jord och krukor tog slut. För att inte tala om platsen. det finns inte rum för så många plantor här hemma hos mig. Just nu står de ute i farstun och väntar på nya hem.  Några av dem är borttingade men lång ifrån alla. Så har du vägarna förbi Enskede och är sugen på en miniaubergin så får du gärna komma in och hämta med dig en hem.

För övrigt verkar allt gro här hemma även om det inte är dags för omplantering riktigt ännu.