Längtan till våren gör att jag frossar i tulpaner. Den stora variationen av form och färg och det krispiga fraset av stjälkarna när man ska sätta ner dem i vasen gör dem oemotståndliga.

Många av de tulpaner som säljs i Mellansverige produceras på Gustafslunds Handelsträdgård. Det var min farmors syster Amelie och hennes man Henry som startade det hela någon gång på 30-talet. När jag var barn var vi ofta på där på somrarna. Där träffades släkten, det var min farmor Eva, hennes systrar med män och så en hel massa kusiner till min pappa.  Vi barn fick leka kurragömma i växthusen och det var ok att smaka på tomater och gurkor. Jag minns att jag föråt mig på gurka där en sommar för länge sedan. När min familj flyttade till ett hus mina föräldrar byggt åkte vi till Gustafslund och fyllde bilens bagagelucka med tulpanlökar som vi sedan grävde ner på framsidan av huset. Ja jag grävde nog inte alls om jag ska vara helt ärlig men desto med njöt jag av den blomsterprakt som vart resultatet av grävandet. Så varje gång jag köper tulpaner tänker jag att det faktiskt är mina släktingar som ser till att de hamnar på mitt köksbord. För Gustafslund drivs idag av fjärde generationen tulpanodlare. Och även om vi inte alls har någon kontakt så är vi ju faktiskt släkt.