Allt är föränderligt. Man kan vara säker på att ingenting är statiskt. Den du var igår är redan borta, du är någon annan. Det kan vara en trösterik tanke, plågan varar inte för evigt, allt förändras. Men det kan också kännas hotfullt. Den värld jag känner som befolkas av människor jag tycker om, kommer inte att alltid vara som den är. Människor försvinner. På ett eller annat sätt kommer alla inte att finnas kvar i min närhet för evigt.  Det finns olika anledningar till det. En del  kanske bara får andra vänner, andra intressen, man växer isär. Andra försvinner på ett mer handgripligt sätt, de dör helt enkelt. Om nu döden någonsin är enkel. Men i och med att någon dör, nära eller mer avlägsen, så ritas kartan om. Tyngdpunkter förskjuts och världen blir sig inte lik. Olik blir den, världen. Balansen tar tid att återerövra. Vilsen stå man där och undrar vilken kompassriktning är det som gäller nu. Och plötsligt är du inte alls så ung som du förut trodde.