Tidigare har jag tyckt att lärkträd är lite konstiga, att de inte riktigt hör till i skogen. I torpetskogen finns det ett antal lärkträd som planterades för rätt många år sedan och som nu vuxit sig ganska stora. Trots att de funnits där under en längre tid har jag aldrig riktigt närmat mig dem utan ignorerat dem och gått förbi utan att titta. särskilt noga

Idag gick jag nära. Lockad av deras brinnande oranga färg i ett i övrigt brunt och färglöst höstlandskap. Det var fascinerande att komma nära. Ännu satt många barr kvar på grenarna. De fick mig att tänka på dansande ballerinor, virvlande trots att de ännu satt fast förankrade i grenarna. Jag kände mig förälskad i dess skönhet och så innerligt glad att jag gick nära.

Ibland får man helt enkelt omvärdera det man tidigare tänkt och tyckt. Och visst har lärkträdet ett berättigande i alla fall i min skog.