Vi tillbringade en dag på halvön Beara som är lite vildare och lite mindre turistig än Dingle och Ring of Kerry. Här besökte vi Gleninchaquin park där vi gjorde vår andra fotvandring. Vi hade hört om parken tänkte att den skulle vara ett givet turistmål. Skylten som pekade in från huvudvägen var liten och oansenlig. Vägen som ledde mot målet var smal men asfalterad, sedan blev den smalare, asfalterad och med gräs i mitten. Den slingrade sig fram genom landskapet som var bedövande vackert, blev smalare och smalare, asfalten upphörde och vi undrade om vi verkligen var på rätt väg.  När den nästan inte var mer än en bred stig kom vi slutligen fram till parken. Där fanns ett antal vandringsleder med varierande längd och ett vattenfall som säkert är imponerande när det är mer vatten i det än det var nu. Vi valde leden som tog oss upp ovanför vattenfallet. Utsikten var fantastisk.  Resten av dagen åkte vi runt halvön på smala vägar, The Wild Atlantic Way. Åt musslor i Kilmarkilloge harbour, odlade tvärs över viken och tog oss ända ner till udden ut mot Dursey Island där linbanan har tillstånd att frakta två eller om det var tre personer och en ko över sundet.