Det var någon om att andas. En tanke som kunde utvecklas och växa precis som andetaget gör när man långsamt och medvetet andas ut och andas in. Då och där i mörkret var jag för trött för att kliva upp och skriva ner det jag hade fått fatt på. Nästa morgon hade tanken försvunnit lika spårlöst som dimman på insjön när solen bryter fram på morgonen.

Kanske handlade det om kroppen och om åldrandet, som så många av mina tankar gör just nu. Jag närma mig en ny fas i livet att känner mig lite vilsen i det. Det är svårt att riktigt veta vad jag vill och hur det kommer att kännas när jag väl är där. Kommer jag att ens att veta att jag är framme?

Och som så ofta när mörkret tränger sig på går det långsammare både i kroppen och huvudet. Det är lite ovant att sakta ner. I söndags blev jag sittande hela dagen utan att ta tag i något av det jag hade tänkt. Om det varit någon annan som gjort så hade jag sagt: så bra av dig, det var nog precis vad du behövde. Nu kändes det som om jag slösat bort en dag. Varför är det alltid så lätt att vara klok när det gäller andra och så svårt att vara lite snäll mot sig själv? Jag inser att jag har en hel del att jobba med. Lite mer sitta och glo och lite mindre fara omkring. Det kan kanske hjälpa mig att få syn på det där som jag inte riktigt får fatt på, det som handlar om vad jag egentligen vill.