Någon gång i början av 1990-talet letade sig en bok hem till mig. Jag minns inte alls varifrån den kom men jag kommer ihåg att den stod där i bokhyllan och stirrade lite uppfordrande på mig. Trots det tror jag att det tog ganska lång tid innan jag på allvar tog mig an den.  Boken heter Meditationshandboken, för alla som vill lära sig meditera på egen hand. Jag skred till verket under en sommarledighet med stor energi och beslutsamhet. Och jag vill, i alla fall i minnet, tro att jag fullföljde bokens 4  veckorsprogram även om mina anteckningar upphör redan vi dag 9. Sista anteckningen : Det är svårt det här, tankarna glider iväg till annat.

Jag tror att det var redan på hösten därpå som jag hittade en kurs i Zazen på Folkuniversitetet. Kvinnan som höll kursen var aktiv i någon av Stockholms församlingar och kånkade meditationspallar kors och tvärs över staden för att hålla sina kurser.  Vi var kanske 8 stycken som mediterade tillsammans i en lokal på Östermalm.  Det var då jag upptäckte på riktig hur bra jag mår om jag gör det. Och det är precis så som jag skrev i tidigare inlägg, på samma gång väldigt enkelt och ruskigt svårt.
Det japanska ordet ”zen” kommer från sanskritordet ”dhyana” som betyder meditation. Det mest centrala i zen är zazen, d v s sittande meditation (za = sitta). Men zen är inte bara att sitta ner och meditera det kan också vara ett sätt att förhålla sig till livet och sin omvärld.
Thich Nhat Hanh zenmästare, poet och fredsaktivist säger i sin bok Mandelträdet i din trädgård, uppmärksamhetens under  ”Vårt sanna hem är detta ögonblick. Att leva i detta ögonblick är ett mirakel. Det är inte att gå på vatten som är det stora miraklet. Miraklet är att gå på den gröna jorden just i detta ögonblick”.  Och det är så det är, precis så enkelt och så svårt. Och som han också säger: Det är inte en fråga om tro utan om övning. Så det är bara att sätta sig ner igen och igen.