Trappan

Overksam

Semester är att göra något annat än det man vanligtvis ägnar sig åt. Jag gör det, gör något annat eller ingenting. Det är en smula ovant att ingenting göra.  Det är egentligen inte alls svårt. Det svåra är att inte få ångest över det utan försöka intala sig att det är helt i sin ordning. Att det är ok att sitta på trappan och bara vara.  Jag försöker spara varje ögonblick för kommande behov för jag vet att det kommer att behövas mycket av den varan när hösten kommer.
I ingenting finns det plats för tankar men de svävar iväg som såpbubblor och är omöjliga att fånga. I stunden känns de rejäla och nydanande men upplöser sig i samma ögonblick som jag tror att jag kan få dem på pränt. Ibland undrar jag hur länge jag skulle behöva vara ledig för att få ordning på dem. Eller kanske är det något jag inte kan förvänta mig,  något onåbart som bara finns i min längtan. Och i den längtan blir jag sittande på härbretrappan och titta på fröet som virvlar i vinden. Är det verkligen att ingenting göra?