Plåta låtar är projektet för 2015. En förutbestämd låt i veckan ska bildsättas. Tolkningen är helt fri och kan baseras på en känsla eller en textrad eller något annat som man helt väljer själv. Det här är både lättare och svårare än en bild om dagen. Skönt att inte behöva prestera varje dag men svårt eftersom jag har en hel vecka på mig och då höjer jag ribban. Svårt också eftersom de flesta låtar är nya eller nästan nya för mig. En del gillar jag inte och då blir det extra svårt. Veckans låt Something from nothing av Foo Fighters tog det lång tid att hitta en ingång till. Och när jag väl hade en tanke, en idé var den inte helt lätt att iscensätta. Men med välvillig medverkan från både man och dotter och lite blod från Buttericks fick jag till en bild som jag är hyfsat nöjd med. Hade som vanlig kunnat göra ännu mer men det finns gränser för hur långt man kan pressa sin familj så det här får vara tillräckligt bra. Har lärt mig ett och annat på vägen och det är egentligen det som räknas. Och så att det är kul också förstås.

Det finns morgnar när jag undrar vad det är som gör att jag kliver upp ur sängen och ger mig iväg ut i kylan. Jag funderar över vad det är som driver mig att dag efter dag i mörker och kyla, regn och blåst stretar iväg till jobbet. Ja jag vet att jag är lyckligt lottad som har ett jobb att gå till. Och ja, i stort gillar jag mitt jobb men det finns en hel del som jag inte alls tycker om.
Jag jobbar med människor. Att jobba med människor tar tid. Det handlar om att bygga förtroenden. Det handlar om tillit och mänskliga möten. Det är ingenting man fixar i en handvändning, det är något man bygger över tid, och allt går inte att mäta. Jag är så innerligt trött på att jag idag inte får göra det som jag tycker att jag är bra på. Att jag inte få göra det som gjorde att jag en gång valde att jobba med det som jag gör. Visst förstår jag att man måste ha ett visst mått av kontroll och kvalitet men det känns som om det hela gått för långt. När kontrollen och mätandet blir huvudsaken och människan kommer i andra hand då är det något som är fel. När rutinerna växer oss över huvudet och vi lägger mer tid på att upprätthålla dem än på att se och möta människorna då är vi illa ute. Eller när de som håller i kvalitetsregistren säger att det viktigaste vi har att göra är att vårda våra kvalitetsregister, då är vi verkligen ute på hal is.

Det finns morgnar när jag efter att traskat en bit på vägen allvarligt överväger att bara gå hem igen. Men så tänker jag på mötet, det där mötet med barnet och föräldrarna. Då tänker jag på när vi faktiskt hittat fram till förtroende och tillit och när barnen växer och lär sig nya saker att ta med sig ut i livet. Och så traskar jag på i mörker och kyla, regn och blåst till jobbet.

Jag är glad att min dator verkat ha flyttat från Örebro och hem till Stockholm. Egentligen har det ingen som helst praktisk betydelse för mig (vad jag vet) var min ip-adress säger att min dator befinner sig. Men för ordningen skull känns det bättre att den nu säger Stockholm, en plats där datorn faktiskt har varit hela tiden. Nu undrar jag vad det var som gjorde att det ändrade sig. Gissar att jag aldrig kommer att få veta det.

Det ger energi och man blir glad av att sjunga. Helgen har helt gått i sångens tecken för jag har varit på körhelg med min kör. Vi har sjungit och skrattat, skrattat och sjungit. Och även om man får energi av att sjunga så kräver det mer koncentration än man tror, speciellt om man ska lära sig nya sånger som inte är alldeles lättsjungna. Att sjunga är lite som att yoga. Man måste använda stödet och det går helt enkelt inte att tänka på något annat än just det man håller på med, man måste vara här och nu. Världen utanför försvinner,  liksom tiden som på något underligt sätt går sin egen väg. Det är röster, noter och stor koncentration som råder. Och sedan, hemma i den verkliga världen är jag så trött så att jag tror jag knappt kommer att hålla mig vaken till klockan nio i kväll.

Tog med mig min nya kamera och ett nytt objektiv ut idag. Tänkte att jag skulle föreviga Stockholmsvintern och samtidigt bekanta mig med min nya utrustning.  När jag kom hem upptäckte jag att jag visserligen haft med min nya kamera men på den satt ett av mina gamla objektiv. Den kombinationen var inte helt lyckad, är tvungen att beskära bilderna rejält för att få bort den kraftiga vinjetteringen som blev följden av att använda fel objektiv. Nåja kameran fungerade utmärkt, promenaden var trevlig och vinterbilder blev det trots allt.

Jag tycker att det är svårt att fotografera människor. Eftersom jag är en person som oftast inte nöjer mig med att stanna i bekvämlighetszonen har jag gått med i fotoklubbens porträttgrupp. Vi har gjort en hel del roliga och ofarliga saker tillsammans som att  titta på Hans Geddas fotoutställning med porträtt och besökt en porträttfotograf. Men nu i söndags var det dags för skarpt läge.  Att göra saker tillsammans är både roligt och lärorikt. Vi var tretton glada fotografer och två modeller som under några timmar provade på att fotografera porträtt på olika sätt. Det blev många glada skratt och en och annan ahaupplevelse, i alla fall för mig. Vem vet nu kanske jag börjar terrorisera min omgivning på ett mer påtagligt sätt än vad jag tidigare har gjort.

Jag har två stora intressen, böcker och fotografi. När man tänker efter påminner de om varandra. Det finns texter liksom det finns fotografier som försöker att beskriva/avbilda verkligheten precis så som den är och det finns de som gör en tolkning av verkligheten utifrån ett bestämt perspektiv. De finns de som försöker förmedla ett tillstånd och de som vill påverka och visa på orättvisor eller felaktigheter. De finns de som vill förmedla en känsla och de som vill bara vill berätta en riktigt god historia.

Romaner, noveller, biografier, essäer, reportage, fakta och dikter. Det finns så många olika texter så många olika sätt att skriva.
Natur, macro, street, reportage. Pictoralism, straight photography eller grafiskt. Det finns så många olika sorters bilder och olika sätt att fotografera.

Bilder och texter kan vara skarpa och tydliga, ge litet eller inget utrymme för egen tolkning eller otydliga och lite suddiga i kanten och lämna mycket över till läsare eller betraktare. Olika uttryck, olika berättelser.

Häromdagen lyssnade jag på Tomas Sjödin i Vinter i P1, en bit in i programmet talade han om sitt skrivande, om hur svårt han haft att hitta den rätta tonen. Han berättade att författaren Birger Norbergs ord hjälpt honom på vägen.

”Att skriva är att se.
Att se är att urskilja.
Att urskilja är att välja.
Att välja är både att avstå och behålla”.

De passar så bra in på fotograferandet också. Det är precis som när jag väljer motiv. Det handlar om att se, att urskilja, vad ska jag ta med vad ska lämnas utanför. Vad är det jag vill förmedla. Ska jag ta en bild eller kanske låta bli. Det handlar så mycket om att hitta sin alldeles egen berättelse. Jag letar hela tiden efter min röst som, i alla fall för mig, inte alltid är alldeles tydlig.

Förändras gör man hela tiden. Det behövs inget nytt år för det, det behövs egentligen ingenting alls, det bara sker med en ofrånkomlighet som kommer av att vi lever. Det enda vi säkert vet något om är det ögonblick som är just nu. Men erfarenheten säger att eftersom allt förändras så kommer även det här ögonblicket att göra det. Det är både trösterikt och sorgesamt. Jag ser på mig själv och undrar när den skedde, förändringen. När upphörde jag att vara den jag var och blev till den jag är. Det är som med allt vi har i vår närhet, man ser det egentligen inte. Men en dag märker vi att tiden förändrat oss eller också förändrar tiden vår uppfattning om oss själva och det vi har omkring oss. Det är för mig plötsligt helt ofattbart att jag inte längre är en ung kvinna. Jag vet det, varje år har jag fyllt en ny, högre siffra och alla runt omkring mig har blivit äldre. Jag har kunna se förändringen i spegeln varje morgon eller så är det precis det jag inte har kunnat. För man ser inte de små förändringarna. Så en dag har jag skrynkliga händer och gråa hårstrån är lite mer självsäker och tar lite större plats. Plötsligt har jag förändrats. Jag var ung och nu är jag någon annan. Det känns som om vi helt nyss träffats, jag är ännu inte helt bekväm i hennes sällskap. Gissar att det tar ett tag att vänja sig.

Favoritmusik,  med en text lika aktuell idag som då, för så länge sedan.