Mellanrum

Det är en underskattad företeelse, mellanrummet. Men det är i mellanrummet det händer, i det vakuum som uppstår när man lämnat det ena och är på väg till det andra. När tanken stillnar och man inte vet vart man egentligen är på väg men att man är det. Mellanrummet är allt annat än tomrum. Mellanrummet är fyllt av kreativitet och obanad mark. Mellanrummet lämnar alla möjligheter öppna och gör livet möjligt och drömmar verkliga. Det är den plats i tillvaron  som jag kan längta till och som kan uppenbara sig var och när som helst. Att ställa in sig på mellanrum är att omfamna livet. Det är att öppna sig för det oväntade, för överraskningen som kan göra att du måste ompröva allt. Att välkomna mellanrummet är att våga leva.

Rödhake

Jag är inte så bra på att känna igen fåglar. Inte vet jag hur de låter och knappt känner jag igen de allra vanligaste arterna. Men på torpet med kameran i näven blir jag lite nyfiken på att veta vilka de är som bor så nära oss. Sädesärlan boar alltid vid skorstenen så de är de som är lättast att känna igen. De hör liksom till på något sätt. Landar orädda på gårdsplanen och skuttar runt helt oförskräckta. Den grå flugsnapparen lärde jag känna förra sommaren när de valde att ha ett bo på uteplatsen. Där kunde vi följa dem från ägg till färdiga fåglar. Även om föräldrarna hade synpunkter på att vi var alltför närgångna. Vi som tyckte att de var de som trängt sig på.
Nu i påsk har vi sett rödhaken flimra förbi i ytterkanten av synfältet. Den är snabb i vändningarna, man hinner knappt märka att den är där förrän den är försvunnen. Vackert låter den har jag lärt mig. Och idag fastnade den äntligen på bild. Man måste vara tålmodig om man ska fotografera fåglar. Och tålmodig är jag inte. Men idag satte jag mig på trappan till trädgårdsboden och njöt av solen och plötsligt var den där, rödhaken. Det var nästan som om den poserade, fast på ett ganska retfullt sätt.  Den fastnade i alla fall på bild som du kan se här nedanför. Vad kan jag mer säga än att det är lättare med blåsippor. 

Påskafton

Solen smälter bort snön och gör det dessutom behagligt att inta förmiddagsteet utomhus. I min vrå, skyddad för vinden, kan jag njuta av fågelsång och ljudet av takdropp. Det är lätt att bi sittande här. Men det är väl en del av ledighetens charm att göra just ingening.  Och just idag känns det som om jag är riktigt bra på det.

 Nu är sädesärlan här. Så då är det vår på  riktigt.

Dagen efter

Efter den tumultartade dagen igår där det åter visade sig att vi i Sverige inte kan räkna med att vara förskonade från det urskillningslösa våldet (om det nu var någon som trodde det) är det nu en ny dag. En dag som för vissa är helt förändrad och för oss andra tuffar på som vanligt. Och det är väl det vi måste göra, tuffa på som vanligt och visa ondskan att vi inte låter oss kuvas. Som för att understryka den dämpade stämningen är har himmelen under dagen mestadels varit grå men med inslag av blå fläckar då och då. Det blå kan stå som symbol för alla de medmänskliga handlingar som gjordes under gårdagen. Människor visade varandra omsorg och hjälptes åt i det kaos som rådde när inga kommunala färdmedel stod till buds och det var svårt att ta sig hem. 

En sak som blev uppenbar för mig var att ingen, i alla fall inte i min närhet, visste var man kan inhämta den mest relevanta och sakliga informationen i en krissituation som den igår. Förr i tiden (ja jag är så gammal att jag kan skriva så) fanns det information i telefonkatalogen om hur man skulle bete sig. Var man skulle få information i en krissituation. Telefonkatalogen delades ut till alla hushåll. Men hur gör man nu. Jag slog på radion P1 (förr var det P2 man skulle lyssna på har jag för mig). Sonen som är en annan generation valde P3 men även det kändes rätt i mina öron. Att däremot ta popuppnotiser från kvällstidningar och annat som sanning känns främmande för mig. Därifrån kom de mest en massa fragmentariska rykten. Jag visste, men tänkte inte då på, att myndigheten MSB- myndigheten för samhällsskydd och beredskap finns. Vad jag inte alls visste var att det finns en sida,  krisinformation.se , som förmedlar information från myndigheter och andra ansvariga till allmänheten före, under och efter en stor händelse eller kris. Det finns också en mobilapp. Det kan också vara bra att veta att de finns på facebook och twitter också. Men jag hoppas innerligt att jag aldrig ska behöva använda den här nya kunskapen.

 

Lång dag

Var på jobbet från halv åtta till kvart över sju. Det blir dåligt med skrivandet men en bild om dagen hinner jag i alla fall få till. Här kommer dagens och gårdagens bilder. 

Tiiny Tuesday bilden.  Lådan som är hopfogad av många små bitar är ett Backgammonspel från Tunisien. jag har aldrig lärt mig det spelet och lådan innehåller gamla diabilder från svärmor. 

Idag blev det en blombild. Blommorna har jag knipsat av i rabatten utanför porten. Tur att inte alla gör så för då skulle det inte bli några blommor kvar. Skämdes lite men det gick snabbt över. 

Uppför

När jag går till jobbet så är det både uppför och nerför precis som i livet. Sista biten är en svag, svag uppförsbacke. Det lutar så lite att det knappast märks. Ibland kan det kännas så, att allt är helt ok men att det trots det är lite, lite motigt. Lite, lite uppförsbacke på något sätt. Ofta kan man sätta fingret på vad det beror på. Det tar liksom bara emot. Men kanske är det så att vi kan behöva de där uppförsbackarna. Man får lite bättre flås och uthålligheten ökar. Och var skulle vi hamna om det bara var nedför hela tiden. 

 

 

Torsdag

Dagen väntar, solen skiner. Jag kliver ut i porten och ser solstrålarna leta sig in i hörnen. På väg till tunnelbanan går jag över till den soliga sidan. Fler fåglar än vad jag kan namnen på sjunger i träden. Tänk så mycket som man missar om man ligger kvar i sängen och drar sig.