April i maj

Det är definitivt inte skoj att cykla i regn och motvind, men det ger bra kondition. När vi tittade ut i dag på förmiddagen och såg att det snöade blev det än mindre lockande att cykla hem. Trevligt att upptäcka vid arbetsdages slut att snö och regn övergått till växlande moln och motvinden till medvind och livet blev med ens uthärdligt. Att jag dessutom gjort ett besök hos min frisör gjorde inte det hela sämre. Fin i håret, god middag, besök av äldsta dottern som bor kvar över natten, klar med senaste stickprojektet (en tröja) får mig att inse att ja ibland är det inte så illa det här livet trots allt.

Ogräs

Här växer det ogräs tänkte jag när jag öppnade sidan och det var 8 uppdateringar som väntade. Men kanske är det så att här inte växer alls. Tiden är ur led och så även jag.

Jag tar min dagliga bild och laddar upp på Blipfoto men så mycket med blir det inte. Men då är jag inte helt rättvis mot mig själv. Så vad är det då jag gör? Jo jag cyklar till och från jobbet och det tar sin tid, drygt en timme om dagen i ren investering. Ger förhoppningsvis både kondition och välmående. Jag petar ner en väldigt massa frön i krukor, de flesta haft vänligheten att sticka upp så de har jag skolat om i större krukor. Bland annat sparrisar som jag inte ens vet var jag ska sätta när de väl vuxit sig så stora att det kan bli aktuellt att plantera ut dem. Jag har nästan stickat klart en tröja. Ett av mina många stickprojekt. Läst en del har jag också gjort och talat i telefon med de man inte får träffa.

Sedan blir det ett och annat distansmöte inte bara på jobbet utan även på fritiden. Körövning via datorn är en rolig sysselsättning där den sociala biten kanske är den som är mest givande. Bildspråksgrupp med bilddiskussion visade sig vara nästan bättre på distans än när vi ses på riktigt. Klubbmöte i fotoklubben fungerade också att ha digitalt även om det är mycket roligare att ses på riktigt.

Ja så tuffar livet på inte alls som vanligt men ända i någon sorts vardag.
Jag kanske ska gödselvattna lite här så att det kommer igång att gro lite här inne inne också och inte bara på min fönsterbräda.

Vår

Det är som om hela jag sattes å sparlåga. Trots att det är många saker som har pausat och att det egentligen finns en hel mängd tid över är det som om all energi och ork försvann. Vi pusslar och trixar på jobbet för att våra patienter ska få så bra men säkra insatser som möjligt. Det är svårt. Vi balanserar mellan en massa olika variabler där kravet sekretess gör att vi inte alltid lyckas gå i mål fast tekniken finns. Det är frustrerande och tröttande. Vi håller distans och cyklar istället för att åka kommunalt. Vi tvättar och spritar och jobbar hemifrån när så är möjligt. Det är ett helt nytt landskap som växer fram. Distansmöten i Skype eller Teams. Telefonrådgivning och helt nya utmaningar när det gäller journal och det som hör därtill. Det som tidigare var undantag är nu regel och tvärt om. Och hela tiden känner vi efter hur vi mår vi sväljer och tar tempen. Plötsligt kom där upp en ny skylt vid en av hissarna Endast för Coronafall, jag tar trappan. Men på min väg till jobbet ser jag små tuvor av vitsippor och en hägg som börjar skifta i grönt. Jag hör inte bara bilar (för det är många färre av dem i dessa dagar när alla jobbar hemma) utan också småfåglar som sjunger i buskarna som jag cyklar förbi. Det kommer en vår, det kommer en sommar och mitt i allt måste jag stanna cykeln och bara njuta av våren.

Efter stormen

Klicka på bilderna så blir de större.

Jag tycker bättre om träd när de står än när de blåst ner. Den här gången får vi visserligen hjälp att röja upp efter stormens härjningar men jag hade hellre sett att träden stod kvar. Men eftersom de inte står så stadigt och det hela tiden finns en risk att de blåser ner på huset kommer vi att ta ner alla stora höga tallar och granar som står nära. Det kommer att bli tomt men jag antar att man vänjer sig. Vi får plantera något fint snabbväxande som inte blir så högt, som ersättning. Förslag på vad mottages tacksamt.

Bilder

Som du kanske minns har jag i år bestämt mig för att vara med och tävla i min fotoklubbs klubbmästerskap. Man får lämna in tre bilder och sedan hoppas att man valt rätt. Juryn ska anta (välja ut) en fjärdedel av de inlämnade bilderna i varje etapp, dock minst tre (3), utan inbördes rangordning. Av 133 inlämnade bilder blev 31 antagna och en av dem var en av mina inlämnade bilder.

Här är de tre bilder som jag lämnade in till tävlingen.

Den som blev uttagen är bilden i mitten. Bilden är tagen på Skogskyrkogården. Den översta bilden på lotusblomman är från resan till Franska Polynesien förra året. Och den understa bilden är tagen på torpet, när sädesärlan sitter på härbretaket.

Komfortzon

Det är tryggt och skönt att befinna sig inom sitt bekvämlighetsområde. Det där området där det mesta är förutsägbart och där man har en känsla av kontroll. Motsatsen är att bege sig ut i vildmarken, det där otäcka, oförutsägbara, där vad som helst kan hända.
Men om man aldrig vågar utmana sig och då och då hoppa ut i det där okända så missar man en hel del av det som är livet. I vildmarken kan oväntade möten leda till helt fantastiska saker och det som verkade så otäckt kan helt plötsligt få en helt annan framtoning.

De här våren har jag till vissa delar lämnat det trygga välbekanta och befinner mig på ett gungfly som kan antingen bära eller brista. Det är otäckt, spännande och förvånande nog inte riktigt så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Det kanske inte är stort för andra men för mig är det en utmaning som jag hopppas ska få mig att växa och att lära mig så att det som förhoppningsvis blir bra kan bli ännu bättre.

En av mina utmaningar är att ta foton på människor. Jag är så obekväm med det att ingen annan heller känner sig bekväm och följaktligen inte heller vill vara med på bild. Jag kan inte säga att det går bättre men jag försöker åtminstone.