Kanske en lösning

Allt strul med hemsidan har fått mig att nästan tappa sugen. Men jag har ändå inte kunnat släppa det. Så idag lyckades jag hitta fram till något som kanske är en lösning. Det kommer att krävas mycket jobb men om jag ska återställa allt som det var men nu börjar jag förstå i alla fall en liten del av det hela. Sen kan jag också få lite stöd av en kunnig person så kanske att det löser sig.

Livet för övrigt tuffar på. jag sjunger, tar en bild om dagen till Blipfoto, yogar och försöker läsa lite emellanåt. Det är inte så illa på det hela taget. Faktiskt helt ok.

Regn

Idag fyller mitt yngsta barn 22. Det känns helt overkligt att jag har så stora barn. Tiden flyger men jag står stilla mitt i stormens öga.
Regn idag. Efterlängtat och skönt. På ett sätt vill jag ha sommaren kvar och på samma gång längtar jag efter kalla regniga dagar och härliga kvällar framför brasan. 
Jobbet tar massor med energi. Inga invanda mönster att luta sig mot. Allt är under förvandling. Som askungens pumpa står vi plötsligt i en helt ny verklighet. Och ute går det mot höst. 

Testar

 Jag har överskridit gränsen för hur mycket jag får ladda upp på mitt webbhotell. Söker efter en lösning för att kunna visa bilder som inte blir pixliga och samtidigt inte behöva betala en hel förmögenhet. Jag har alldeles för lite kunskap för detta men testade att göra ett Flickr album och länka härifrån bloggen och dit. Det skulle kunna vara en. i alla fall temporär lösning.  Så här fint blev det med bilderna från Harris.  Bilder från Harris Men lite trist när bilderna inte syns här direkt.  Hur gör ni andra som har många och stora bilder på era sidor. Alla tips mottages med tacksamhet. Byta webbhotell är kanske ett alternativ. 

Vardag

Vardagen visar sig vara allt annat än vardaglig. På jobbet har vi evakuerats vilket innebär en flytt till andra lokaler. Att flytta hela vår verksamhet som består av kontor, konsultationsrum och en stor del rum som är både konsultationsrum och visningsmiljö kräver ett stort mått av organisation och logistik. Nu jobbar vi för fullt för att kunna starta med Öppet Hus den 5 september. Inte helt lätt att få till allt i andra, mindre lokaler. Jag undrar hur många flyttkartonger vi använt, det blir höga berg av dem nu när de är tömda och hopvikta.
Det är tröttande att inte ha några rutiner eller vanor att hålla sig i. Allt (nästan) är nytt. För inte bara det att vi flyttat vi är också mitt uppe i en omorganisation som innebär att vi slås ihop med flera andra verksamheter. Vem som ska göra vad i detta är inte helt klart. Så det är kanske inte så konstigt att jag sover som en stock om natten, helt utmattad känns det som. Semestern känns avlägsen och jag känner mig lite delad på något sätt. Samtidigt öppnar det upp för nya konstellationer och nya utmaningar. Hösten kommer att bli spännande! 

 

Sista delen av vår semesterresa

Efter katedralen i Winchester önskade kära maken åka till Ightam Mote. Det går väl bra säger jag, vi har ingen tid att passa men vad är det för ställe. Nått hus säger han och blir mäkta irriterad över köerna på M25 mot London. Jag lite förvånad att han har så bråttom men det visar sig ha en förklaring.
På parkeringen möts vi av vännen Nilla och i parken sitter Martin med picknickkorg och champagne. En sådan underbar överraskning.

Ightam Mote är ett fantastiskt välbevarat hus där de äldsta delarna är från 1340 – 1360.  Läs mer om det här om du är intresserad.

Efter det besöket for vi vidare till Ashdown Park och traditionellt Afternoon tea.  Mätta och belåtna landade vi så småningom i Rye hemma hos våra vänner

Nästa dag var det Dover som stod på programmet.
Vi gick en promenad längs klipporna. När dimman lättade kunde vi se en skymt av Frankrikes kust.

Sedan var det dags för ett besök i Dover Castle ”Nyckeln till England”. Anledningen till att det kallats så är den stora betydelse för försvaret den haft genom historien.
Som besökare kan du utforska den medeltida borgen och några av de underjordiska tunnlarna. Borgen har återställts till sitt ursprungliga skick och inne i den har man byggt upp olika miljöer för att åskådliggöra hur det skulle kunna ha varit att leva och bo där.

Vi avslutade med att besöka Western Heights en mycket speciell plats som byggts för att försvara hamnen i Dover. Armén lämnade den så sent som 1961. Det är tre fort med djupa diken runt om.  Hur man än rör sig när man går i dikena känner man sig iakttagen.  Det kändes som om man var inne i ett dataspel. Häftigt och kusligt på en och samma gång.

Dagen avslutades med Fisch & Chips på stranden i Rye.

Vår sista dag tog vi ångtåget från Tenterden Town till Bodiam. Det är alltid trevligt att åka tåg men den här dagen var det väl varmt för att göra någonting egentligen. 

Väl framme gjorde vi trots värmen ett besök på Bodiam Castle. En fin liten borg som vi besökt tidigare. Jag tror nästan att glassen var höjdpunkten på det besöket.

På kvällen blev det middag från våra vänners restaurang. Eftersom vi på grund av värmen satt i trädgården och inte inne i restaurangen kände vi oss verkligen som VIP-gäster. 

Dagen därpå återvände vi till Sverige. Fyllda av intryck och upplevelser efter alla fantastiska dagar var det skönt att landa på torpet och i lugn och ro försöka smälta allt vi varit med om.

Dartmoor och Winchester

Dagen efter hamnade vi på Dartmoor. Heden som kanske är mest känd som hemvist för Baskevilles hund och de fångar som flytt från Dartmoors fängelse och irrar runt på heden i dimman. Vi såg varken hund eller fångar men däremot några av de halvvilda hästar som finns på heden. Dimmigt var det inte heller utan solen sken från en klarblå himmel. Vi parkerade bilen i byn Two Bridges som ligger mitt i Dartmoors nationalpark. Nu var jag så pass frisk att det blev en liten vandring på heden i det strålande solskenet. Innan vi kommer ut på heden passerar vi en fin stenhällsbro (clapper bridge). Bron har funnits där ända sedan medeltiden, den tid då man tog sig fram till fots eller häst.Efter promenaden och en välförtjänt öl på puben åkte vi vidare till Winchester.

I Winchester blev visade runt av Miranda.  Ännu en av alla de trevliga bliparna som finns runt om i världen. 
(För dig som inte vet kan jag berätta att Blip är en social nätverkstjänst som tillåter sina medlemmar att dela bilder och berätta sina historier en dag i taget. Blipfoto har medlemmar från mer 170 länder. Tjänsten är medlemsägd och drivs helt ideellt.)

Morgonen efter tittade vi ordentligt på Katedralen som är en av Englands största. Jane Austen är en av de som är begravda här och som gör att många turister letar sig hit.
När man tittar på Katedralen utifrån kan man tydligt se att en del av den ser ut att sjunka. Och så var det verkligen i början av 1900talet. Men dykaren William Walker förstärkte en del av den sanka grunden med mer än 25000 säckar betong, 115000 betongblock och 900000 tegelstenar. Han arbetade 6 timmar om dagen från 1906 till 1912 i totalt mörker på 6 meters djup och hindrade på så sätt kyrkan från total kollaps.  En riktig hjälte.

Fortfarande i Wales

Efter att ha skilts från våra vänner hamnade vi på slingriga vägar som så småningom tog oss till den lilla staden Aberystwyth. Här öste regnet ner och fiskrestaurangen var fullbokad.  Efter att vi ätit på annat ställe, som var ok men inte vad vi tänkt oss, körde vi vidare till Builth Wells en liten stad mitt i Wales där vi tillbringade natten.  Under morgonens frukost fick vi tipset av ett gäng trevliga herrar att åka till Hay-on-Wye, böckernas stad. Vi var inte svårövertalade, är man bokmal så är man.  Det var verkligen en stad med fokus på böcker. Det fanns minst en bokhandel i varje kvarter  ibland fler. Vi siktade in oss på Richard Booth som säljer både nya och gamla böcker. Där botaniserade vi ganska länge och kom ut med fler böcker än vad vi egentligen hade tänkt. Men så är det väl nästan alltid.

Från Hay-on-Wye ställde vi kosan mot söderut och passerade Tintern Abbey. Det var ett Cisterciens kloster, det andra i Britannien.  Cisteciensorden grundades i Frankrike 1098 och är den första klosterorden där klostren är sammanhållna i en gemensam organisation. 
Det som finns kvar av klostret idag är en blandning av byggnader från perioden mellan 1131 och 1536.  Väldigt lite finns kvar av de första byggnaderna men på ett ställe finns några fönsterrutor med originalglas från medeltiden. När man går runt i den stora ruinen förundras man över att man kunde bygga så stort och vackert utan alla de hjälpmedel som vi har idag.

Kanalbåt i Wales

Efter några trevliga dagar i Findhorn fyllda med god mat och dryck och trevliga samtal med vänner, både de som bor där och de som rest dit från Sverige, var det dags att fara vidare. Vi åkte tillsammans med våra vänner i deras bil målet var Trevor ett litet samhälle i Wales där vi hämtade ut den kanalbåt som skulle bli vårt hem i fyra dagar. En 18 meter lång och ca 2,5 meter bred skapelse med två sovrum, två badrum, kök och ett litet vardagsrum med kamin. För att gå inomhus från för till akter fick man gå på tvären. Vi förflyttade vi oss långsamt längs kanalen från Trevor till Ellesmere och tillbaka förbi Trevor och till LLangollen (som inte alls uttalas som man tror utan med ett k-ljud i början och ett slags sje-ljud där de två sista l:en är).
Kanalbåt är inget för den rastlösa men har man inget emot att glida fram i promenadtakt mellan pubarna är det en högst trivsam sysselsättning.  Och för mig som fortfarande inte var frisk var det skönt att ha sängen inom räckhåll.

Nästan direkt efter att vi hämtat ut båten passerade vi över Pontcyllteakvedukten. Den leder Llangollenkanalen över floden Dees dalgång. Akvedukten stod klar 1805 och är den högsta och längsta i Storbritannien och är sedan 2009 med på UNESCO´s världsarvslista. Lite läskigt var det att befinna sig högt där uppe med bara lite tunt gjutjärn mellan sig och evigheten. Akvedukten gör sig inte så bra på bild när man befinner sig där uppe. Det gör däremot Chirk akvedukten som är den som jag har på bild men innan man kommer till den måste man passera en 420 meter lång tunnel.

Vackraste delen på resan var absolut den från Trevor och till Langollen.  Här var kanalen bitvis så smal att det inte gick att mötas. Man var då tvungen att skicka ut spejare i förväg för att se till att kanalen var tom. Vi hade sån tur både på dit och tillbakaresan att vi hade båtar före oss som det bara var att hänga på.

Efter dessa fyra dagar som var avslappnande för oss som inte körde båten (kära maken gjorde ett fantastiskt jobb), blev han och jag avsläppta på Liverpools flygplats där vi skildes från våra vänner och hämtade ut en ny hyrbil för att sätta kurs mot  Snowdonia och fortsatta äventyr.