Hårt arbete

Idag har jag tillsammans med två andra agerat jury för de monokroma (svartvita) bilderna i 4Th Nordic International Digital Circuit 2019. Det var lite drygt 1700 bilder vi hade att ta ställning till. Efter avslutat arbete kände vi oss mycket nöjda med resultatet. De var absolut det bästa bilderna som vann. Men det är klart att det är en viss sorts bilder kommer i fråga i sådana här tävlingar. De bilder som växer när man ger dem tid har ingen chans, man måste fastna för bilden på en gång. Men eftersom vi var tre och hade lite olika preferenser täckte vi ändå in olika motivområden och olika typer av bilder. Men som jag sagt förut man kan egentligen inte tävla i bild men det är ändå väldigt roligt att göra det.

Med den här bilden vann jag en silvermedalj i en spansk fototävling.

After Work

Idag blev det en tur till Fotografiska efter jobbet. Där är det ca en gång i månaden ”Fotoklubb” som leds av fotograf Göran Segeholm. Temat för dagen var ”Innocent Bystander- Rätten till våra ansikten”. Vad får man och vad får man inte fotografera. Och bör man ha en inre etisk kompass som gatufotograf. Intressant och mysig kväll. Häng med trevliga fotoklubbskompisar. En kväll som dessutom slutade föredömligt tidigt för oss gamlingar som ännu inte är pensionärer.

Höst

Nu har jag njutit av hösten några dagar på torpet. Tog ledigt och for iväg redan onsdagkväll. Riktig höst har det varit. Vi har haft sol, dimma och blötfuktigt väder, omväxlande kan man säga.
Äntligen fick vi eldat de tre stora högarna med allt ris. Så nu har vi utsikt över sjön igen. Jag har planterat vitlök och gjort iordning trädgårdslanden iför nästa odlingssäsong. Tre nya fågelholkar är uppsatta och de två gamla är städade. Stillsamt och tyst har det varit förutom i fredags när vi fick besök av min syster med man och en av sönerna. Svågern sågade brädor av körsbärsträdet vi lät fälla tidigare i år det förde en del oväsen. Skönt att han kunde ta rätt på det som annars hade bara hade blivit ved. Det har varit en långsam men nyttig ledighet. Man kan säga att det börjar bli ordning på torpet.

Att vara den man är

Inom sig bär man alla de åldrar man varit, det är i alla fall min övertygelse. Det kruxiga är bara att de man möter inte kan se det. Ibland skulle jag önska att några av mina tidigare åldrar var lite mer synliga, inte bara för mig utan även för andra. För det händer att vi har olika syn på det som är jag. När vi har det skulle det kanske kunna avhjälpas om betraktaren hade tillgång till fler aspekter av mig än dem jag för tillfället visar upp. Samtidigt händer det att jag helt medvetet gömmer undan något lager av mig och bara ståtar med de färggladaste, stoltaste mest övertygande. För det är klart att i lönesamtalet vill man inte framstå som ängslig och inkompetent även om det är så man ibland känner sig.

När jag började på arbetsterapeututbildningen kände jag ingen i min klass och jag minns hur befriande jag tyckte att det var att kunna ”uppfinna” sig själv. Att vara den jag ville vara utan att det fanns någon som kunde ha åsikter om att jag egentligen var någon annan. För även om man bär med sig alla år så kan man ibland hamna i att läge där omgivningens förväntningar gör en till någon annan än den man känner att man är. Ju äldre jag blir desto lättare känner jag att det är att vara i mig själv. Det är ju inte så farligt att inte vara helt rätt i alla lägen.

Ljus

Ljus var temat för bildspråksgruppens oktobermöte. Vi hade alla fotograferat två bilder på temat som vi nu ägnade kvällen åt att analysera och diskutera. Det är spännande hur olika man kan se på en bild och hur man kan hjälpa varandra att få syn på sådant man inte la märke till när man satt ensam på sin kammare och tittade. De flesta bilder växer när man ägnar dem lite omtanke i form av en ärlig och uppriktig analys. Det blev en lärorik kväll med både allvar och skratt.

Klicka på bilderna så blir de större.

Haren

Vi anlände i mörker, det blir mörkt tidigt nu. Fann en död hare på gräsmattan. Stora klara ögon och långa öron men absolut död. Den såg så fridfull ut där på gräset. Vi tänkte ta hand om den nästa morgon när det var ljust ute så vi lämnade den kvar ute i mörkret. På morgonen hade haren inget huvud. Någon hade varit där på natten och kalasat. Vi grävde en grop i backen ner till sjön och begravde det som var kvar.

Höst

Försöker hitta en rytm att vila i, det vill sig inte riktigt. Jag undrar vad det beror på. Skalar av och skalar ner men ändå tycks tiden knapp. Jag övar på att välja bort eller jag ska kanske säga att jag tränar på att omprioritera. Funderar på vad det egentligen är som gör att jag upplever tiden som knapp? Kanske har jag svårare att fokusera nu än förr, eller är det så att saker verkligen tar längre tid för mig nu? Eller är det fler saker som tävlar om min uppmärksamhet.
Ransonera tänker jag, ransonera och ge plats för luft och ljus. Men jag hittar inte riktigt tid för det.