Glapp

Det är i glappet mellan det man är trygg med och det okända som de är så arbetsamt att befinna sig. Att sväva i den obekväma ovissheten är påfrestande men det där som det kan finnas möjlighet att utmana och att växa. Det gäller att stå ut, att uthärda. Av olika anledningar har jag blivit påmind om hur det var för mig för länge sedan. Det var så mycket som inte var tydligt, inte färdigt och väldigt smärtsamt. Alla andra verkade veta, ha en riktning och ett tydligt mål. För mig var det bara att överleva, att hålla för näsan och hoppa. På något sätt gick det även om vägen var långt ifrån spikrak.

Jag har alltid haft en känsla av att vara steget efter. Inte så mogen, inte så välformulerad, inte så cool som de andra, vilka de nu var. Nu efter att ha levt i snart 60 år kan jag bara se att det blivit lättare med åren. Man behöver inte vara så mogen och välformulerad och det där coola kan man absolut klara sig utan. Man kan komma lite efter det gör ingenting. Och jag är inte längre rädd för att ta plats, att våga. Ibland hoppar jag till och med utan att hålla för näsan och det går bra det också. Det är bara så tråkigt att det ska behöva ta nästan ett helt liv att komma fram till det. Jag önskar att jag kunde dela med mig till de som behöver veta men det är som med erfarenheter en kunskap man erövrar när det nästan är försent. Det verkar som om man måste komma på det själv. 

Turist

Att vara turist i sin egen stad är något som vi alltför sällan ägnar oss åt.  Man kan undra varför det är så för när vi väl kommer till skott är det både roligt och lärorikt.  I lördags var en sådan dag när vi kom oss för att blanda oss med de övriga turisterna i Gamla Stan. Kungliga slottet var målet och en visning av representationsvåningarna stod på programmet.  Tyvärr var vissa av dem stängda inför veckans Isländska stadsbesök men vi fick trots det se och lära oss en hel del. De svenska turisterna på slottet var lätträknade och vi var de enda på visningen som utfördes av en utmärkt och pratglad guide som tog god tid på sig genom de rum som stod öppna för visning. 

Efteråt var det hög tid för lunch. Vi fortsatte på kulturtemat och begav oss till den Gyllene Freden en av Stockholms äldsta krogar. Där avnjöt vi en god lunch för att sedan mätta och nöjda återvända till Enskede.

Här är en bild speciell till dig Znogge, den finns fortfarande kvar på samma plats. 

 

Onsdag

Onsdag och vitt av frost utanför fönstret. Så vacker världen blir när vi slipper det bruna. våta, leriga. Det är som att komma till någon annanstans. Det blev för mörkt att fotografera frosten ute så jag tog in några blomställningar. Det var svårt att vara tillräckligt snabb men några bilder blev det i alla fall.

Idag har jag haft min första sjukdag på sexton månader det kan man väl tycka är helt ok. Men efter att medicinerat och sovit i nästan 12 timmar så känner jag mig så gott som frisk så det blir nog till att kliva iväg i ottan imorgon. Men då är det ju redan torsdag och nästan helg.  Dessutom har jag roliga saker att ta itu med på jobbet. Hoppas att du också får en trevlig torsdag.  

Nytt år

Nytt år och det har redan gått en hel vecka. Det blev ingen nyårshälsning på bloggen och det blev dåligt med besöken hos alla mina vänner på nätet. Vi kurade i mörkret på torpet. Spelade Mah Jong, åt och drack gott och klev in i en annan rytm i en annan verklighet. Att uppkopplingen på torpet är av snigelkaraktär gjorde det mycket enkelt att släppa taget om livet på de sociala nätverken och hänge sig åt här och nu. Det blev en sådan framgång att det fortsatte här hemma av bara farten. Jag startade en stickning med komplicerat mönster som gjorde det helt omöjligt att göra något annat än att sticka. Jag har också ägnat en hel del tid åt julpusslet som trots det är långt ifrån klart. Båda dessa aktiviteter har gjort att datorn lämnats i stort sett orörd på skrivbordet. Men inte helt, för jag laddar fortfarande upp en bild om dagen på Blip en helt klart beroendeframkallande  sysselsättning. 

Vad jag kan konstatera när jag blickar tillbaka på 2017 är att det var ett riktigt bra år. Kanske inte sett ur globalt, eller ens regionalt perspektiv men rent privat var det ett lyckat år. Jobbet är fortfarande fantastiskt skoj och det fungerar faktiskt bättre än väntat att arbeta heltid. Vi reste till Nya Zealand, en resa som jag länge velat göra och som verkligen blev lyckad på alla sätt. Jag klarade av att ha semester istället för sommarlov och upptäckte att det inte alls är så tokigt att arbeta på sommaren. Vi var en del på torpet och hade en väldigt lyckad sommarfest där i augusti. Vi fick besök av vänner och åt många trevliga middagar både här hemma och ute på restaurant. Jag var inte sjuk en enda dag, inte ens förkyld, på hela året. Så nog kan jag konstatera att så mycket mer kan man inte önska sig. Nu ser jag fram emot ett spännande 2018 med allt vad det kan föra med sig. 

En rolig sak hände idag då jag fick se en domherre för första gången på 28 år. Det är som du förstår inte så frekventa här hemma hos oss. Fåglarna var snabbare än jag så bilden är lite suddig. Men man ser i alla fall att det är en domherre. 

 

Frost och tystnad

Nu har vi landat i tystnaden. Farbror Rimfrost har målat världen vacker vit och med hans hjälp upptäcker jag vinterns skönhet i en ormbunke. Den är fortfarande grön, ännu ett av tillvarons mysterium. De vissna lupinerna är som små konstverk där fröskidorna, som för längesedan tömts på sitt innehåll, spelar huvudrollen.
Mörkret faller och jag drar mig in i stugvärmen. Här knastrar elden i vedspisen och allt är så idylliskt så man skäms. Jag tar ett tag med sopborsten och funderar över varför det är så svårt att hitta bra sopborstar och sopskyfflar och varför så få människor ägnar tid till att sopa. Det är en betydligt behagligare sysselsättning än dammsugning, nästan meditativt och så låter det inte mer än ett tyst svischande. 

Innan vi for till torpet brottades jag, som vanligt, med min ovilja att byta position. Jag tycker om att vara där jag är. Det blir bara svårare för mig med åren, det där med att flytta från en punkt till en annan.  Jag vet att det blir bra när jag väl är där, och jag vet att det ofta är jag som föreslagit förändringen. Inte sällan ligger den långt fram i tiden och är liksom ofarligt då när jag kommer med förslaget men ju närmare det kommer desto jobbigare blir det. Men nu är jag här och det är ett alldeles utmärkt ställe att vara på. Det är bara det att det kommer att bli svårt när vi ska tillbaka till stan igen. Men det dröjer och under tiden ska jag landa i lugnet som finns i tystnaden och mörkret. 

Stjärna

Om de tre vise männen skulle komma vandrande genom regnet här i Enskede så är det nog till grannen de skulle bege sig. Där lyser stjärnan så klar både natt och dag. Vi mer praktiskt sinnade har satt timer på våra stjärnor så att de endast lyser den mörka tiden när vi är vakna. Men idag undrar jag över det där med mörk tid för det känns onekligen som om den ljusa dagen kommer att dröja. Ett grått lock ligger över Enskede och dagsljuset är i det närmaste obefintligt. Det är som en lång skymning där ute. Så vad passar då bättre än att tillbringa lite tid i hobbyrummet dvs tvättstugan. Hur ledig man än är så samlas smutstvätten på något märkligt sätt i tvättkorgen. Jag har mina misstankar att den förökar sig medelst delning men det är inget jag har lyckats föra i bevis.