Efter stormen

Klicka på bilderna så blir de större.

Jag tycker bättre om träd när de står än när de blåst ner. Den här gången får vi visserligen hjälp att röja upp efter stormens härjningar men jag hade hellre sett att träden stod kvar. Men eftersom de inte står så stadigt och det hela tiden finns en risk att de blåser ner på huset kommer vi att ta ner alla stora höga tallar och granar som står nära. Det kommer att bli tomt men jag antar att man vänjer sig. Vi får plantera något fint snabbväxande som inte blir så högt, som ersättning. Förslag på vad mottages tacksamt.

Bilder

Som du kanske minns har jag i år bestämt mig för att vara med och tävla i min fotoklubbs klubbmästerskap. Man får lämna in tre bilder och sedan hoppas att man valt rätt. Juryn ska anta (välja ut) en fjärdedel av de inlämnade bilderna i varje etapp, dock minst tre (3), utan inbördes rangordning. Av 133 inlämnade bilder blev 31 antagna och en av dem var en av mina inlämnade bilder.

Här är de tre bilder som jag lämnade in till tävlingen.

Den som blev uttagen är bilden i mitten. Bilden är tagen på Skogskyrkogården. Den översta bilden på lotusblomman är från resan till Franska Polynesien förra året. Och den understa bilden är tagen på torpet, när sädesärlan sitter på härbretaket.

Komfortzon

Det är tryggt och skönt att befinna sig inom sitt bekvämlighetsområde. Det där området där det mesta är förutsägbart och där man har en känsla av kontroll. Motsatsen är att bege sig ut i vildmarken, det där otäcka, oförutsägbara, där vad som helst kan hända.
Men om man aldrig vågar utmana sig och då och då hoppa ut i det där okända så missar man en hel del av det som är livet. I vildmarken kan oväntade möten leda till helt fantastiska saker och det som verkade så otäckt kan helt plötsligt få en helt annan framtoning.

De här våren har jag till vissa delar lämnat det trygga välbekanta och befinner mig på ett gungfly som kan antingen bära eller brista. Det är otäckt, spännande och förvånande nog inte riktigt så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Det kanske inte är stort för andra men för mig är det en utmaning som jag hopppas ska få mig att växa och att lära mig så att det som förhoppningsvis blir bra kan bli ännu bättre.

En av mina utmaningar är att ta foton på människor. Jag är så obekväm med det att ingen annan heller känner sig bekväm och följaktligen inte heller vill vara med på bild. Jag kan inte säga att det går bättre men jag försöker åtminstone.

Vanlig tisdag

Jag sätter på mig hörlurar när jag går av tunnelbanan på T-centralen. Det är många som har lurar på sig. Ingen verkar vara riktigt glad jag undrar så vad de egentligen lyssnar på. Själv sätter jag på en glad peppande låt som gör att jag ler. Ingen av de jag möter på min väg upp till Vasagatan gör det, ler alltså.  Jag provocerar genom att medvetet söka de andras blickar och ge dem ett stålande morgonleende. Kanske kommer det att tala om det under dagen. Tala om den där udda människan som log klockan kvart över sju på T-centralen. Log så där utan synbar anledning, kan det vara riktigt klokt?
I mina öron hade jag I am med Fia.

Solen sken idag, det gör i alla fall mig glad.

Dubbelexponering

Årets nya område att utforska. Galet svårt men väldigt roligt, resultatet blir varierande minst sagt. Men en del blir faktiskt riktigt bra. Utmaningen är att klura ut varför. Hur man ska göra för att få bestämma själv så att inte slumpen avgör hur det blir. Den sista bilden är ingen dubbelexponering, jo kanske på sätt och vis för jag har lagt ihop två bilder för att öka skärpedjupet. Själva bilden är på en upphittad citron. Ingen vet hur länge den legat i kylskåpet innan yngsta dottern fann den. Men kan ni begripa hur förfall kan vara så vackert som ett konstverk i sig. Och inte luktade om den heller.

Fredag

Dagen då sonen fyller 30 och vi äntligen beställt de nya sofforna. Jag har nästan byggt färdigt mitt julklappspussel och laddat upp dagens bild på Blipfoto. Känns som en galet effektiv dag. Julstickandet blev det inte mycket av. jag har repat upp det jag gjort. Vanten blev på tok för stor eftersom jag var för slö för att kolla stickfastigheten. Nåja både garn och stickor finns ju kvar. det är bara att göra om och göra rätt. Kanske blir det ett par midsommarvantar.