På riktigt

För många år sedan skrev jag hur jag satt på torptrappan och tittade på ett råddjur som betade i kohagen. Hur dottern lånade kikaren och gjorde sin egen utflykt i våren. Hur hon säger att här kunde jag sitta i evigheter bara för att nästa sekund skutta iväg för att borsta tänderna. Nu sitter jag återigen här på torptrappan och tänker just så. Här vill jag sitta i i evighet och bara glo. Solen som värmer kroppen, körsbärsblommen, glittret från sjön som anas mellan björkarna, fågelsång och humlesurr. Det är som en bubbla att vila i,  som ett andningshål i verkligheten. Men det här är på riktigt även om jag är medveten om att alla inte har tillgång till en torptrappa att sitta och glo på. Och rätt som det är är det dags att packa ihop och åka tillbaka till stan och det som också är min verklighet. Den kan vara irriterande är kort den där evigheten. 

Om du är nyfiken så finns texten jag skrev för länge sedan här.

Tisdag

Stopp i tunnelbanan var det imorse när jag och massor med andra skulle ta sig till jobbet. Eftersom jag hade gott om tid kändes det nästan som ett äventyr att bryta invanda mönster och prova andra vägar. Det kom en tunnelbana med den skulle inte gå längre än till Slussen. Sittplats fick jag men klev av vid Gullmarsplan för att ställa mig i kön till buss 4. Jag var inte ensam där men hade tur som fick plats på den buss som precis rullade in när jag kom (dock ingen sittplats). Väldigt många på bussen klev av redan vid Skanstull vilket förvånade mig. Om jag bara skulle en så kort bit (en hållplats) hade jag hellre gått över Skanstullsbron än klämt in mig i en fullpackad buss. Men vi är alla olika och jag har ju ingen aning om hur många som hade skavsår, hälsporre eller bara var lite trötta i största allmänhet. Jag fick sittplats vilket förstås var skönt. Det var trevligt att resa ovan jord. Trafiken flöt på bra och passagerarskaran glesnade snabbt så när vi åkt över Västerbron fanns det gott om plats. Solen sken, Riddarfjärdens vatten glittrade. Jag klev av vid St Eriksplan och promenerade sista biten i solen genom Vasaparken. Fåglarna kvittrade och det kändes som en helt fantastisk morgon. Att vi sedan började med frukost tillsamman på jobbet gjorde inte det hela sämre. Jag kanske skulle ta bussen lite oftare. 

Quarneval

När en av familjemedlemmarna är inblandad är det svårt att inte bli, i alla fall lite engagerad. Följaktligen har jag idag varit på Quarneval.Mitt hjärta klappade lite extra för Thomas the Tank Engine och så cykeldraken som var så galet roligt. Om det inte var för att man måste plugga också så skulle jag vilja gå på KTH. 

 

Den här helgen

Tänka att det kan vara både stiltje och storm på en och samma gång. I orkanen öga är det lugnt har jag hört och lugnt har jag haft det den här helgen. Jag  tagit mig tid att slappa, tvätta, plantera om växter, läsa lite, varit på loppis, druckit öl hos grannen (Gamla Enskede Bryggeri), promenerat med hunden och haft det skönt i största allmänhet. 

Stormat har det gjort så tillvida att syster min ligger på Nyköpings lasarett operarad för blindtarmen. Man kunde tro att det var en snabb historia men det är en lurig infektion som spökar så hon är kvar där i alla fall till imorgon. 
Jag skulle göra mig till och fixa god efterrätt. Då vid provsmakningen på något oförklarligt sätt lossnade en ganska stor bit av en tand. Trist, ser hur både tid och pengar går all världens väg eller rättare sagt går till tandläkaren. Men klaga ska jag inte göra. Jag har aldrig tidigare haft problem med mina tänder så blir det inte värre än så här må det vara hänt. Sen finns saker jag inte skriver om men som förbryllar. Jag tänker att man ska ha lite saker att fundera över i livet. 

Om ni inte har något för er i kväll så lyssna på Bosil Jönsson i söndagsintervjun, hon är klok den kvinnan.  Tack mamma för tipset. 

Bilden är från gårdagens gatuloppis då tre food trucks stod strategiskt placerad på Margaretavägen.

Kommunikation

Kommunicerar gör vi med varandra hela tiden på olika sätt. Ibland med det talade språket, men lika ofta om inte mer med gester, kroppsspråk och subtila signaler som varken vi eller mottagaren egentligen är medvetna om. För att kommunicera krävs en sändare, en mottagare och någon form av budskap. Våra nyfödda barn lär oss hur vi ska göra. Redan från början finns samspelet där, barnet för och vi följer, vi gör och barnet härmar. Vi tolkar, förstärker och sätter ord på det barnet gör så att det så småningom finns en signal som vi både vi och barnet är överens om vad den betyder. Eftersom kommunikation är en del av mitt dagliga arbete funderar jag en hel del på hur det där går till och var som händer när det inte riktigt går. Hur blir det för mig som människa om ingen förstår vad jag försöker säga. Om ingen klarar av att tolka mina signaler.  När jag om och om igen försöker få omgivningen att förstå men ”talar” för döva öron hur blir det då? 

En del pratar med händerna. Då kan man aldrig viska i mörkret, eller går det? Man kan inte heller föra ett samtal när man sitter bredvid varandra, teckenspråk kräver att man ser. De där sakerna som är svåra att prata om när man ser varandra men som kan komma när man pysslar med annat sida vid sida, hur pratar men om det om man har tecken som sin kommunikation?

På tunnelbanan igår stod en kvinna och talade i sin telefon. Den i andra änden av samtalet hörde hennes ord. Det gjorde inte jag som var en bit ifrån men jag såg det hon gjorde med kroppen. Det var nästan så att jag kunde lista mig till vad hon pratade om, så illustrativa och tydliga var hennes gester och miner. Helt fascinerad tänkte jag att den i andra änden av samtalet verkligen missade en stor det av det.  

En dirigent måste använda kroppen för att få orkestern eller kören att förstå. Här är min körledare Eva i farten på gårdagens körfest. 

After Work

När man har varit på jobbet i 12 timmar är det skönt att komma hem och njuta av en god macka och en kopp te. Ännu bättre känns det att hitta delar av 2015 års julklapp i frysen samt att upptäcka att de smakar precis lika gott nu som då.  Det gamla ordstävet ”den som spar han har mögligt godis kvar” gäller helt klart inte för fruktkaka. Jag mumsar raskt i mig fyra skivor, de smakar gudomligt.

Äntligen vår

I tystnaden, i fågelsången och humlesurret. Där har jag varit och arbetat med kroppen. Där har jag vilat på trappan och bara varit i våren. Andats, följt citronfjärilens färd från vårlök till vårlök. Sett sädesärlan dyka ner från härbretaket på jakt efter byggmaterial till det nya boet. Lyssnat på rödhakens fantastiska drillar och försökt få syn på honom där högt upp i körsbärsträdet. Plockar murklor i skogen. Jag vet att man inte bör äta dem men struntar i det. Förväller dem fyra gånger  och njuter av såsen. Brännässlorna invaderar så som de gör varje vår. If you can’t beat them join them, men hur applicerar man det på brännässlor? Och om man skulle göra något bra av dem så finns där gränser för hur mycket nässelsoppa man klarar av att sätta i sig på en säsong. Jag har nässlor som mer än väl täcker en livstids behov av nässelsoppa. Vänder nässlorna ryggen och kryper omkring bakom huset för att fånga den optimala vitsippsbilden, ger upp och återvänder till trappan. Lyckas få syn på rödhaken som dessutom fastnar på bild. Sitter på trappan, i solen med en kopp te och njuter av våren. 

 

Mellanrum

Det är en underskattad företeelse, mellanrummet. Men det är i mellanrummet det händer, i det vakuum som uppstår när man lämnat det ena och är på väg till det andra. När tanken stillnar och man inte vet vart man egentligen är på väg men att man är det. Mellanrummet är allt annat än tomrum. Mellanrummet är fyllt av kreativitet och obanad mark. Mellanrummet lämnar alla möjligheter öppna och gör livet möjligt och drömmar verkliga. Det är den plats i tillvaron  som jag kan längta till och som kan uppenbara sig var och när som helst. Att ställa in sig på mellanrum är att omfamna livet. Det är att öppna sig för det oväntade, för överraskningen som kan göra att du måste ompröva allt. Att välkomna mellanrummet är att våga leva.