Blogg

Torpetskogen

Det dryper av fukt och tystnaden går nästan att höra.  Jag anar närvaron av dem jag inte kan se. Knytt och troll, älvar och vättar. De kurar under stenar och bakom träd. De iakttar utan att göra något väsen av sig. De vet att jag vet och vi lämnar varandra ifred, den här mulna, regntyngda dagen i december. 

Torpet

Efter en intensiv utbildningsvecka (jag höll inte i utbildningen utan var elev) åkte vi till torpet. Mörker och tystnad mötte oss i går när vi anlände. Inga möss hade sökt skydd inomhus så vitt vi kan se.
Jag hade min stickning med mig, den som jag inte gjort något med sedan i somras men som ska resultera i ett par sockor. När jag hade stickat några varv och tittade ner i påsen där garnet fanns hittade jag förutom garn en påse innehållande en st bagel. Jag har inte den blekaste aning om varifrån den kommer och hur eller när den hamnade i där men troligtvis kom den dit någon gång under sommarsemestern. På påsen stod det bäst före juli i år. Bageln var lite platt och aningen hård men vi trotsade bäst före och rostade den till frukost. Den smakade alldeles utmärkt men jag hoppade över att läsa på innehållsförteckningen.

Lördagsmorgonen bjöd överraskande på sol och snö. Det tunna snötäcket och rimfrosten på träden gjorde världen vit och vacker. Vi promenerade, skördade den sista spetskålen, eldade brasa både i vedspisen i köket och öppna spisen i stora rummet. Nu väntar jag på middag. Livet är gott att leva.

 

 


Erfarenhet

När personalfotografierna (som jag varit med och fixat) för vår nya enhet nu sitter uppe blev det tydligt hur lite spridning vi har i vår arbetsgrupp. Jag funderade en del på detta faktum efter att en av arbetskamraterna kommenterade hur många äldre kvinnor vi är som jobbar hos oss.  Gamla och grå tror jag var det ord hon använde. Men hur skulle det kunna vara annorlunda? Ja vi skulle kunna vara fler män och kanske personer med lite mer brokig bakgrund. Men för att jobba hos oss behöver man ha en stor portion erfarenhet av området kognition och kommunikation. Det är inget man skaffar sig i en handvändning och därför är vi inte helt unga, erfarenhet tar tid. Jag kom att tänka på Eva Dahlgrens låt Väntar mig brunt där hon sjunger ”Jag vill va ung men inte oerfaren , vild men inte farligt galen”. En kombination som kan vara en smula svår att uppnå. Men våra gråa hår till trots är det kanske precis så som vi är vi som jobbar på mitt jobb i alla fall i sinnet.

Nefertiti blev kanske inte så gammal i levnadsår men lever på sätt och vis fortfarande.
Vad kan man lära sig av det?
Jag vet faktiskt inte men jag gillar bilden.

Sol

Livgivande solsken. Jag har inte förstått hur mycket jag saknat ljuset förrän solen plötsligt uppenbarade sig. Solen skiner rätt in i mitt arbetsrum. Det är både störande och absolut ljuvligt. I det avslöjande solljuset ser jag hur otroligt smutsiga fönstren är men i fotografiet blir det nästan vackert. Det är fredag, det är soligt och det är gott att leva. Jag flexar ut och träffar vänner för lunch på Medelhavsmuseet. När jag hämtar vatten ser jag henne på hyllan ovanför och igenkänningens glädje är stor. Hon fanns i mitt föräldrahem, jag känner henne även om hon är större här. Det är märkligt att hon finns i mitt medvetande, en egyptisk drottning som troligtvis inte blev äldre än 35 år. jag undrar vad hon hade tänkt om det.

Café

Jag önskar att jag vore lite bättre på att gå på café. Bättre på att bara sitta där avslappnat som om jag hörde till. Köpa en kopp te och en kaka och sedan parkera i ett väl utvalt hörn av lokalen. Tjuvlyssna till samtalen, skriva anteckningar i huvudet som jag sedan kan använda i fyndiga, skarpsinniga blogginlägg. Det är trivsamt på cafét men jag blir snabbt rastlös. Inte pratar de speciellt mycket människorna omkring mig. Det blir nästan lite tråkigt. Smörgåsen var degig och kakan gick åt alldeles för fort. Jag väntar på att något ska börja men längtar hem, känner mig nästan lite ensam här bland de tysta tidningsläsande cafégästerna. Brottstycken av samtal från det angränsande rummet når mig. Det är obegripliga dessa ord helt utan sammanhang. Lugnet avbryts av ett telefonsamtal. Viskande förs det i detta stillsamma. Två damer bredvid gör sin hemläxa så mycket förstår jag, försöker klura ut vilket ämne det rör sig om men samtalet verkar halka iväg till med triviala vardagsuppdateringar innan jag hinner förstå och därefter tysnad. Precis när det börjar komma igång ett samtal måste jag gå. Men kanske jag kan komma tillbaka och träna mer en annan dag. Möjligen på ett café med godare smörgåsar.

En dag i sångens tecken

Idag var det kördag med sång från morgon till eftermiddag. Vi lyser upp mörkret med vacker stämsång och övar för fullt inför julkonserten. Ja det låter inte alltid precis så som man önskar men det är några veckor kvar och innan dess ska vi säkert få till det.

Att tälja

Att tälja med yxa, känna in hur det känns i kroppen, tyngdpunkt, handled flow. Att göra igen, och igen, och igen. Minnet i kroppen. Att göra. Kanske jag vet imorgon. Idag… blåsa i handen och många saker att jobba vidare med.  Tack Mette för en fanatiskt innehållsrik dag

 

Höst

Vaknade utvilad för första gången på mycket mycket länge. Lyx att få ligga och dra sig, höra ljuden från lägenheten men inte behöva gå upp. Jag gör som ett eget litet bo i sängen där jag ligger länge och bara njuter. Långsam dag med yoga och fågelfotografering.
Jag hittar inte riktigt tillbaka till orden men det är kanske tid för annat just nu orden får finna sig i att komma på andra plats ett tag.  Jag börjar känna en lust efter att vara kreativ med händerna. Sticka, tova eller sy. Det är nog en reaktion på att det blir mörkare ute, att vintern närmar sig. När vi kom ut från yogan yrde små små flingor i luften.