Inte lätt att vara odlare. I år är det inte sniglarna som ställer till den värsta förödelsen utan nu är det råddjuren som orsakar största skada. De gillar både bönor, ärtor, rotselleri och betor. De smyger in om natten och mumsar glatt från de dukade borden som mina odlingsbäddar är. Jag har tyckt att jag är en hyfsat generös person som gärna delar med mig av det jag har men nu har jag reviderat den självbilden. Jag vill inte ge dem så mycket som en ärta när hela skogen är full med godsaker som de kan mumsa i sig. Nej jag vill ha mina odlingar för mig själv. Vill de ha får de hitta det någon annanstans. Man kan kalla det krig. Nu täcker jag noga alla bäddar inför natten så att de inte ska komma åt minsta smula. Kalla mig gärna snål det kan jag leva med.
Jag bor i landets huvudstad, inte precis i centrum men endast en 20 minuters cykeltur därifrån. Stockholm är fullt av människor, på trottoarerna, i affärerna, på cykelbanan och i tunnelbanan överallt är det människor. Jag har också ett jobb där jag har många arbetskamrater och där jag dagligen träffar många olika personer. Så kort sagt är det många människor jag interagerar med dagligen.
Torpet har för mig varit ett ställe där jag kan vara ensam eller tillsammans med ett fåtal som liksom jag gör sin grej. Det är en plats där jag inte behöver vara så social och bete mig på något särskilt sätt. En plats där jag kan vara utan ansträngning.
Missförstå mig inte, jag gillar människor (i måttliga mängder) och jag kan uppföra mig och vara social men när helgen kommer har jag oftast fyllt mig sociala kvot.
Härom helgen var jag på kalas och träffade en hel massa trevliga människor där några av dem bor ganska nära mig på torpet. Jag blev varse att det i trakten finns en del begivenheter som de alla deltog i lite då och då. Det som slog mig var att man inte kan vara en sådan eremit som jag är om man också vill vara en del av den gemenskap som finns i bygden. Då gäller det att bjuda till och vara med. Nu undrar jag på om det kommer att bli lättare att göra det när jag inte jobbar så mycket. Om jag då kommer att sakna att omge mig med allehanda olika människor. Ja det är väl bara tiden som kan visa hur det blir. Och då finns förhoppningsvis möjligheten att krypa ut ur sin eremitkoja och ge sig av till något av evenemangen.
Man kan säga att bloggen ligger i träda. I alla fall till och från och. Det är så mycket annat som pockar på uppmärksamhet och jag har svårt att hitta den där ron för att kunna skriva meningsfulla texter. Jag hoppas hitta tillbaka när tillvaron känns stabilare och världen inte gungar fullt så mycket. Nu är det i alla fall sommar och jag har fullt upp med att vattna så att mina grönsaker ska överleva. Det närmar sig semester och då ska förhoppningsvis både skrivandet och vattnandet bli lite enklare.
Naturen tuffar på, trots kylan dyker det upp vårtecken både här och där. Den är på gång på riktigt även om kylan gör att den där vårkänslan inte riktigt vill infinna sig. Förra helgen satt vi ute och åt middag. Den här helgen har vi eldat både i köksspis och i vår nyinstallerade insats i stora rummet och bara en morgon blev det frukost på trappan. En vädermässigt omväxlande helg med både sol, regn och hagel.
Det måste vara någon form av överlevnadstrategi som gör att nästan alla små varelser är så söta. Idag har vi varit och besökt ett helt gäng helt ljuvliga valpar. Ja du ser här nedanför hur söta de kan vara.
Ett av de retliga vardagsmysterierna är att alla kommentarer till bloggen hamnar i min skräppost. Så har det inte alltid varit och jag tittar nästan aldrig där. Men nu inser jag att jag måste skaffa mig någon slags rutin för att regelbundet vittja skräp-postlådan eller, vilket känns svårt, ta reda på vilken inställning som gör att de hamnar där. Måste nog sova på saken.
Så kom den då, solen och med den plusgrader som gjorde att alla jag mötte på promenaden log lite trevande. Själv travade jag omkring i ljuset och solen i nästan en och en halv mil. Det kändes underbart att fylla på med lite ljus men sedan kändes det i kroppen. Passade på att plantera lite frön, kanske alldeles för sent men det gav ändå en viss tillfredsställelse och en känsla av att ha kontroll. Nåväl några frön har i alla fall grott. Man får vara glad för det lilla och lite grönsaker blir det nog i år också. Annars går en del tid åt till att försöka bestämma vilken kollektion jag ska lämna in till klubbmästerskapets 2:a deltävling. Inte lätt det här att vara människa, odlare och dessutom fotograf.
Mars närmar sig sitt slut men ännu känns det långt till vår. Inte ens den årliga trädgårdsmässan kunde ändra på den känslan. Jag hade räknat med lite varmare och snöfritt när jag beställde två fruktträd från Blomqvist i Taimisto Finland. Jag räknade också med att postgången skulle vara lika långsam som vanligt. Men allt har gått som på räls (kan man säga så nu för tiden med alla tågförseningar) nåväl jag tror du förstå vad jag menar. Jag hade räknat med att leveransen skulle ta tid och att träden skulle komma fram till postombudet i Malmköping först nästa vecka. Så får jag ett pling i mobilen att de redan är där. Träden är i vintervila men vad händer om de måste stå inomhus i stugvärmen för att vänta på att jag ska hämta dem vilket blir tidigast på söndag. Det blir inte bra säger de på Blomqvists som jag besökte på mässan. Om de först vaknar i värmen och sedan bli utslängda i kylan kommer de kanske inte att klara sig.
Jag kan inte hämta förrän på söndag. Väderleksrapporten spår fortsatt kalla nätter. Hur löser jag detta? Postombudet i Malmköping är Hemköp. Jag ringer dit och förklarar mitt dilemma. Hur svalt ska det vara undrar de. Kallare än rumstemperatur blir mitt svar. Ok då sätter vi in ditt paket i mejerirummet blir svaret. Det finns vardagsänglar. Och jag hoppas att mina två träd fortsätter att vintervila gott på Hemköp tills jag hämtar dem på söndag.
