Förändring

Plötsligt tystnar skogsmaskinens entoniga ljud och byts mot fågelkvitter och björksus. Maskinen är i full fart med att rita om min barndoms karta. Träd efter träd faller och blottar en tidigare, delvis dold topografi. Landskapet blir på en gång både större och mindre på något underligt vis. Jag håller mig fast vid det som är konstant, torptrappan, där utsikten över gärdet och sjön inte förändras av skogsmaskinens framfart. Men jag vet att även torptrappan har förändrats genom åren. Förr vad det bara en trappa, nu är det en förstukvist med plats att sitta. 

Det som skogsmaskinen gör kallas för skogsbruk. Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om det. Jag kan alldeles för lite för att bedöma om det är bra eller dåligt. Men jag vet att allt blir annorlunda och att de personliga känslorna, de som vill att inget ska förändras, reser ragg. Och så kan jag inte sluta undra vad som händer med lysmaskarna vid stigen, stigen genom skogen som leder till brevlådan. Här kommer det inte längre att finna någon skog men förhoppningsvis en stig att följa. 

Mannen som kör skogsmaskinen berättar att det är inte bara jag som blir desorienterad när träden försvinner. Havsörnen vid Ånhammar tvekade förvirrat vid inflygning efter det att träden fällts. 

Men medan skogsmaskinen nu återupptagit sitt arbete med att äta sig igenom landskapet och lämna efter sig berg av stockar, landar sädesärlan på gräsmattan framför mig som en påminnelse om att det finns vissa saker som är sig lika år efter år. 

6 Responses

  1. Så väl jag känner igen dina ord. Jag har kära barndomstrakter som inte går att känna igen längre. Grusvägar som fått både asfalt och annan dragning genom landskapet. Vackra furuskogar som inte längre finns. Mossmark och blåbärsskog som förmodligen aldrig kommer tillbaka.
    Bra eller dåligt i det stora hela, det vet inte heller jag. Det enda jag vet är att hjärtat blöder när jag ser det …
    Kramis

    1. jag tror det blir bra. Vi får mycket ljusare och kvällsol något vi saknat. men lite läskigt och otryggt känns det att kliva ut från skogen och bli en plats helt för sig själv.
      Kram

  2. Jag hoppas att de vet vad de gör men visst är det vemodigt och ledsamt att se skogar försvinna. Kanske behövs det men jag har inte svaret…

    Kram och fortsatt trevlig helg!

  3. Hej, är torpet alltså något du varit med om sedan barnsben? Som du minns när du sprang barfota omkring i skogen om somrarna? Oj, då måste chocken vara stor nu! Jag har inte upplevt sådana ställen men ändå reagerat mycket starkt när skogen huggits ner i min närhet. För visst är det ett nytt landskap. På gott och ont, mest ont om du frågar mig. För vi har snart ingen gammelskog kvar, bara trädplanteringar. Dom är inte särskilt roliga. Då är gallring att föredra, bara man gallrar med känsla och kunskap. Helst med häst som arbetsredskap så man inte förstör hela skogen med maskinerna. Men det är få ställen man gör så på. Det ska vara kostnadseffektivt. Fram med största maskinerna och raska av hela skogen på ett par dagar. Usch så jag l¨åter, förlåt, hoppas ni har skog kvar åt andra hållet att ströva i. Kram

    1. Jag håller helt med dig. Torpet har funnits i familjen i drygt 70 år. Jag har tillbringat alla mina somrar där (snart 60 st) och verkligen levt i skogen. Den är min oas, min luft, där jag hämtar kraft och njuter stillhet. Jag önskar att man hade haft den gamla typen av skogsbruk men tyvärr är det inte så. Det fanns lite gammelskog men den försvinner nu. Några km bort finns det riktig urskog och bakom torpet finns skog kvar i alla fall än så länge. Men jag känner mig liksom bedrövad och berövad. Gissar att man i någon bemärkelse vänjer sig.
      Kram

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.