Jag önskar att jag vore lite bättre på att gå på café. Bättre på att bara sitta där avslappnat som om jag hörde till. Köpa en kopp te och en kaka och sedan parkera i ett väl utvalt hörn av lokalen. Tjuvlyssna till samtalen, skriva anteckningar i huvudet som jag sedan kan använda i fyndiga, skarpsinniga blogginlägg. Det är trivsamt på cafét men jag blir snabbt rastlös. Inte pratar de speciellt mycket människorna omkring mig. Det blir nästan lite tråkigt. Smörgåsen var degig och kakan gick åt alldeles för fort. Jag väntar på att något ska börja men längtar hem, känner mig nästan lite ensam här bland de tysta tidningsläsande cafégästerna. Brottstycken av samtal från det angränsande rummet når mig. Det är obegripliga dessa ord helt utan sammanhang. Lugnet avbryts av ett telefonsamtal. Viskande förs det i detta stillsamma. Två damer bredvid gör sin hemläxa så mycket förstår jag, försöker klura ut vilket ämne det rör sig om men samtalet verkar halka iväg till med triviala vardagsuppdateringar innan jag hinner förstå och därefter tysnad. Precis när det börjar komma igång ett samtal måste jag gå. Men kanske jag kan komma tillbaka och träna mer en annan dag. Möjligen på ett café med godare smörgåsar.