Reflektion

Zazen II

Någon gång i början av 1990-talet letade sig en bok hem till mig. Jag minns inte alls varifrån den kom men jag kommer ihåg att den stod där i bokhyllan och stirrade lite uppfordrande på mig. Trots det tror jag att det tog ganska lång tid innan jag på allvar tog mig an den.  Boken heter Meditationshandboken, för alla som vill lära sig meditera på egen hand. Jag skred till verket under en sommarledighet med stor energi och beslutsamhet. Och jag vill, i alla fall i minnet, tro att jag fullföljde bokens 4  veckorsprogram även om mina anteckningar upphör redan vi dag 9. Sista anteckningen : Det är svårt det här, tankarna glider iväg till annat.

Jag tror att det var redan på hösten därpå som jag hittade en kurs i Zazen på Folkuniversitetet. Kvinnan som höll kursen var aktiv i någon av Stockholms församlingar och kånkade meditationspallar kors och tvärs över staden för att hålla sina kurser.  Vi var kanske 8 stycken som mediterade tillsammans i en lokal på Östermalm.  Det var då jag upptäckte på riktig hur bra jag mår om jag gör det. Och det är precis så som jag skrev i tidigare inlägg, på samma gång väldigt enkelt och ruskigt svårt.
Det japanska ordet ”zen” kommer från sanskritordet ”dhyana” som betyder meditation. Det mest centrala i zen är zazen, d v s sittande meditation (za = sitta). Men zen är inte bara att sitta ner och meditera det kan också vara ett sätt att förhålla sig till livet och sin omvärld.
Thich Nhat Hanh zenmästare, poet och fredsaktivist säger i sin bok Mandelträdet i din trädgård, uppmärksamhetens under  ”Vårt sanna hem är detta ögonblick. Att leva i detta ögonblick är ett mirakel. Det är inte att gå på vatten som är det stora miraklet. Miraklet är att gå på den gröna jorden just i detta ögonblick”.  Och det är så det är, precis så enkelt och så svårt. Och som han också säger: Det är inte en fråga om tro utan om övning. Så det är bara att sätta sig ner igen och igen.

vass

 

 

 

Förflyttning

Jag står i duschen och önskar att jag låg i sängen. Blir stående länge eftersom själva förflyttningen känns ansträngande. Som att resa. Jag vill gärna vara på andra platser, se nya saker, träffa andra människor och lära nytt. Men det är inte alltid jag är så förtjust i själva förflyttningen, ganska sällan faktiskt. Flygplatser kan kanske möjliggöra spännande möten men mest är det bara tråkig väntan, lite pirrig förväntan och en massa tid i vacuum. Och hur kul är det egentligen att klämma in sig i flygplansfåtöljen och äta plastinpackad mat med plastbestick, om de nu överhuvudtaget serveras någon mat. Om man nu ska resa, det är inte alla som vill det, så känns tåg eller båt som de trivsammaste sätten. Man kan röra sig under tiden, själen hinner med och själva resan kan bli en upplevelse i sig. För att komma till Japan på rimlig tid är det flyg som gäller. Men väl där kan man åka både tåg och tunnelbana. Flest trevliga möten blev det i tunnelbanan. Bara man ställde sig där med en uppvecklad karta kom hjälpsamma Tokyobor till undsättning vare sig vi behövde det eller ej. Jag tyckte det var så trevligt att jag försöker göra samma sak här hemma i Stockholm. Då kan man få till spännande möten utan att behöva resa alls.

 

Söndagkväll

Ibland känner jag mig lite otydlig. Som om konturerna på något underligt sätt håller på att suddas ut. Att mitt jag (vad det nu är) långsamt uppgår i något annat. Något som någon annan definierar och bestämmer. Det är inte lätt att vara tydlig i en föränderlig värld, när det som var så säkert igår inte finns på kartan idag. Det är lätt att tappa bort sig själv när gränser långsamt förskjuts och utan att man riktigt märker det är sådant som var otänkbart plötsligt ok. Ibland känner jag att jag behöver tid att tänka, plats att bara få vara. Att i lugn och ro landa och bara fundera och reflektera utan krav på prestation. Bara umgås med mig själv och inte behöva förhålla mig till allt det där som pågår runt omkring. Förmodligen håller det inte i längden, vi människor är flockdjur och jag tror att jag är  beroende av att ha människor omkring mig. Men kanske inte så många, kanske inte så mycket och så fort och kanske inte redan i morgon.