Vår

Det är som om hela jag sattes å sparlåga. Trots att det är många saker som har pausat och att det egentligen finns en hel mängd tid över är det som om all energi och ork försvann. Vi pusslar och trixar på jobbet för att våra patienter ska få så bra men säkra insatser som möjligt. Det är svårt. Vi balanserar mellan en massa olika variabler där kravet sekretess gör att vi inte alltid lyckas gå i mål fast tekniken finns. Det är frustrerande och tröttande. Vi håller distans och cyklar istället för att åka kommunalt. Vi tvättar och spritar och jobbar hemifrån när så är möjligt. Det är ett helt nytt landskap som växer fram. Distansmöten i Skype eller Teams. Telefonrådgivning och helt nya utmaningar när det gäller journal och det som hör därtill. Det som tidigare var undantag är nu regel och tvärt om. Och hela tiden känner vi efter hur vi mår vi sväljer och tar tempen. Plötsligt kom där upp en ny skylt vid en av hissarna Endast för Coronafall, jag tar trappan. Men på min väg till jobbet ser jag små tuvor av vitsippor och en hägg som börjar skifta i grönt. Jag hör inte bara bilar (för det är många färre av dem i dessa dagar när alla jobbar hemma) utan också småfåglar som sjunger i buskarna som jag cyklar förbi. Det kommer en vår, det kommer en sommar och mitt i allt måste jag stanna cykeln och bara njuta av våren.

10 svar

  1. Det är annorlunda tider nu men bilden på vitsipporna inger hopp. Även på min arbetsplats är det en del förändringar men det anses ändå vara okej att mingla med fyrahundra barn och ett femtiotal kollegor. Det känns märkligt.

    Kram

    1. Ja jag kan verkligen förstå att det känns märkligt. I vår verksamhet kan det också skilja eftersom chefer gör olika tolkningar av vad som är bestämt. Vi har många patienter i riskgrupper och då gäller det att vara extra varsam. En hel del går att lösa på distans men långt ifrån allt.

      Kram

  2. Förstår att det måste kännas som i en dystopi! Även jag märker ju skillnaden i vår lilla by. Det är verkligen oroliga tider, jag är glad att detta inte inträffade i oktober då man har hela den mörka årstiden framför sig. Och jag tänker tacksamt att det inte hände medan vi drev restaurang… Vi stöttar våra lokala företagare allt vi kan, vår lilla närbutik gynnas och erbjuder hämtning ochhemkörning, alla försöker vi hjälpas åt. Jag kan inte låta bli att tänka att det är någon mening med allt. Att något gott kommer även ur detta svåra. Önskar dig en skön avkopplande påskhelg/kram

  3. Vad fint att du tar dig tid att lyssna till fågelkvitter och att titta på vitsipporna mitt i allt detta. Det är en märklig tid vi lever i just nu. Förstår av ditt inlägg att du jobbar inom vården. All heder åt alla er som gör det i dessa tider. Må den här krisen vara över snart och må vi alla ta oss igenom den och bli starkare.

    Önskar dig en fin påskhelg!
    Kram Christina

    1. Jag jobbar i habiliteringen så inte i frontlinjen alls. Men vi har fullt upp med att försöka få till det så att våra flerfunktionshindrade patienter ska få det som de behöver på ett säkert sätt.
      Kram

  4. Visst är det en märklig, annorlunda och så ovan tid. Vi har ju ingen beredskap alls för detta. Men viktigt att försöka se glädjeämnena som finns. Och vitsipporna är ju fina glädjeämnen att stanna till vid och ta in att det är vår.
    Många tankar till dig. Var rädd om dig.
    Kram

  5. Vitsipporna i betongen där är som den personal som jobbar inom vård och omsorg och andra samhällsfunktioner, de blommor och hittar lösningar! Ett fint och starkt inlägg Kersti <3

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.