Förflyttning

Publicerad av kersko

Jag står i duschen och önskar att jag låg i sängen. Blir stående länge eftersom själva förflyttningen känns ansträngande. Som att resa. Jag vill gärna vara på andra platser, se nya saker, träffa andra människor och lära nytt. Men det är inte alltid jag är så förtjust i själva förflyttningen, ganska sällan faktiskt. Flygplatser kan kanske möjliggöra spännande möten men mest är det bara tråkig väntan, lite pirrig förväntan och en massa tid i vacuum. Och hur kul är det egentligen att klämma in sig i flygplansfåtöljen och äta plastinpackad mat med plastbestick, om de nu överhuvudtaget serveras någon mat. Om man nu ska resa, det är inte alla som vill det, så känns tåg eller båt som de trivsammaste sätten. Man kan röra sig under tiden, själen hinner med och själva resan kan bli en upplevelse i sig. För att komma till Japan på rimlig tid är det flyg som gäller. Men väl där kan man åka både tåg och tunnelbana. Flest trevliga möten blev det i tunnelbanan. Bara man ställde sig där med en uppvecklad karta kom hjälpsamma Tokyobor till undsättning vare sig vi behövde det eller ej. Jag tyckte det var så trevligt att jag försöker göra samma sak här hemma i Stockholm. Då kan man få till spännande möten utan att behöva resa alls.

 

Sängläge

Publicerad av kersko

Jag har tryckt på pausknappen och stannat i sängen. Jag är lite sjuk och tänker att ett bra sätt att bli frisk är att vila bort bacillerna. Det var länge sedan jag låg så här, nedbäddad mitt på dagen. Det känns underligt och inte helt ok. Jag känner mig exkluderad, undantagen världen utanför. Här i min lilla innanförvärld är tyst och mörkt med en egen tideräkning. Långsammare går den, tiden i min värld. Det är antagligen bra för då får vilandet mer tid på sig att läka kroppen och jaga iväg bacillerna. Där jag ligger i sängen har jag utsikt över en husvägg. Det är ingen speciellt trevlig utsikt även om jag gillar huset. Tidigare har jag alltid sett träd från min säng, jag känner att det är mer läkande med träd än med hus. Något med den där ”åter till naturen” känslan. I vårt nuvarande sovrum fungerar det inte att ha sängarna så att man ser träden. Det är tråkigt när man ligger sjuk men annars spelar det egentligen ingen roll, persiennerna är ju alltid nerdragna när vi sover. Nu ser jag att träden faktiskt syns som en spegling i grannens fönster så då är jag inte helt trädlös, det gör mig genast lite piggare.
Jag känner att jag tycker om den här långsamma tiden. Att jag trivs rätt bra med att ha en ursäkt för att göra just ingenting. Det är skönt att ligga här och titta på speglingen i grannens fönster och inte ta ansvar för någonting. Det är kanske just det där ansvarslösa som är poängen. Det är nog egentligen det som är själva pausen. Att tillåta sig själv att släppa taget. Jag önskar att jag gjorde det lite oftare.

Persienn (1 av 1)

Busväder

Publicerad av kersko

2 plusgrader, regn på gränsen till snö och så lite blåst på det. Vissa kvällar är det mindre roligt att vara hundägare. Det var nästan så att hunden inte heller ville gå ut. Men vi kunde komma in i värmen efter promenaden hunden och jag, så lyckligt lottade är vi.

Regn på Slussen (1 av 1)

 

Att vandra

Publicerad av kersko

Jag lyssnar på fösta avsnittet av radioserien Vandrarna ett program som sändes i P1 i somras. Det är Erik Schüldt och Nina Burton som tillsammans går den 560 km långa Nidarosleden för att ta reda på vad som händer med en människa som vandrar riktigt länge, vad händer i samtalet? I det här första avsnittet letar de efter tystnaden och Nina ställer frågan: Vad tror du händer med en människa som går ut i ödemarken och umgås med tomheten? Erik svarar att tystnaden kan vara lite skrämmande, det är som om det man speglar sig i försvinner, att man märker vem man är i mötet med andra. Jag tycker att här är spännande att fundera på, vad händer i tystnaden och vem är du där.

För några år sedan reste jag till Berget i Rättvik och stannade där på tyst retreat i en vecka. Det är en speciell upplevelse att vara tyst tillsammans med människor man inte känner. Befriande på ett sätt att inte behöva socialisera sig. Att bara få vara med sig själv. Men samtidigt upplevde jag veckan som utmanande och krävande. Det var inte tystnaden i sig som var den stora utmaningen utan det faktum att jag var tvungen att möta mig själv utan något filter, jag hade inget eller ingen att gömma mig bakom. Man umgås sällan med sig själv på det sättet och det var svårare mödosammare än vad jag hade föreställt mig.

Det är  snart 8 år sedan jag tillbringade några dagar med att vandra ensam på Sörmlandsleden innan jag gick hade jag föreställt jag mig att jag under vandringen skulle tänka djupa tankar, reflektera och fundera över stort och smått. Men till skillnad från hur det var på Berget upplevde jag att vandringen tog all kraft, att det inte blev någon kvar för de där riktigt djupa funderingarna. Det var något meditativt i att sätta en fot före den andra men samtidigt så mödosamt att vandringen var sig själv nog. Och kanske är det det som är själva grejen med att vandra, att sätta en fot före den andra igen och igen.

Kängor (1 av 1)

Fettisdag

Publicerad av kersko

I morgon är det Askonsdagen, då inleds fastan. Under medeltiden hade man en festdag dagen innan dvs på fastlagstisdagen. Då var det och massor av mat och dryck, gycklare, spel och lekar.  Av det där festandet är det nu bara semlorna kvar men det är inte det sämsta.  Det gäller att trycka i sig så många att man står sig fram till långfredagen.  Semlor betyder vetebröd och här skulle det vara en tjusig bild på en semla. Men tyvärr hann jag äta upp den innan jag kom på det. Den var god och ganska vacker. Den hade nog gjort sig bra på bild men gör sig rätt bra i magen också.

Söndagkväll

Publicerad av kersko

Ibland känner jag mig lite otydlig. Som om konturerna på något underligt sätt håller på att suddas ut. Att mitt jag (vad det nu är) långsamt uppgår i något annat. Något som någon annan definierar och bestämmer. Det är inte lätt att vara tydlig i en föränderlig värld, när det som var så säkert igår inte finns på kartan idag. Det är lätt att tappa bort sig själv när gränser långsamt förskjuts och utan att man riktigt märker det är sådant som var otänkbart plötsligt ok. Ibland känner jag att jag behöver tid att tänka, plats att bara få vara. Att i lugn och ro landa och bara fundera och reflektera utan krav på prestation. Bara umgås med mig själv och inte behöva förhålla mig till allt det där som pågår runt omkring. Förmodligen håller det inte i längden, vi människor är flockdjur och jag tror att jag är  beroende av att ha människor omkring mig. Men kanske inte så många, kanske inte så mycket och så fort och kanske inte redan i morgon.

 

Tulpanfrossa

Publicerad av kersko

Längtan till våren gör att jag frossar i tulpaner. Den stora variationen av form och färg och det krispiga fraset av stjälkarna när man ska sätta ner dem i vasen gör dem oemotståndliga.

Många av de tulpaner som säljs i Mellansverige produceras på Gustafslunds Handelsträdgård. Det var min farmors syster Amelie och hennes man Henry som startade det hela någon gång på 30-talet. När jag var barn var vi ofta på där på somrarna. Där träffades släkten, det var min farmor Eva, hennes systrar med män och så en hel massa kusiner till min pappa.  Vi barn fick leka kurragömma i växthusen och det var ok att smaka på tomater och gurkor. Jag minns att jag föråt mig på gurka där en sommar för länge sedan. När min familj flyttade till ett hus mina föräldrar byggt åkte vi till Gustafslund och fyllde bilens bagagelucka med tulpanlökar som vi sedan grävde ner på framsidan av huset. Ja jag grävde nog inte alls om jag ska vara helt ärlig men desto med njöt jag av den blomsterprakt som vart resultatet av grävandet. Så varje gång jag köper tulpaner tänker jag att det faktiskt är mina släktingar som ser till att de hamnar på mitt köksbord. För Gustafslund drivs idag av fjärde generationen tulpanodlare. Och även om vi inte alls har någon kontakt så är vi ju faktiskt släkt.

 

Sol

Publicerad av kersko

Det såg ut som om solen värmde idag, jag såg den när jag tittade ut genom fönstret i personalrummet. Som vårvinter såg det ut, härligt faktisk. På morgonen var gångvägarna hala och isiga. Det gäller att gå försiktigt eller ”fuska” och ta tunnelbanan istället för att gå hela vägen. Man kan inte vara duktig jämt men nu börjar det bli lite mycket fusk här. Jag tror att jag har tröttnat på att vara duktig, kan det vara ett trötthetssymptom? Veckans utmaning är att komma isäng halv  tio och släcka lampan tio. Det gick åt skogen redan igår men jag måste väl få en andra chans. Men ikväll med hundpromenad på två minuter + tandborstning kommer inte att gå. Men kanske att lampan kan släckas i tid. Jag satsar på det.

Träd (1 av 1)