Höst

Så blir dagarna allt kortare, löven gulare och nätterna kallare. Mycket är som det brukar men ändå annorlunda. Det är som en annan rytm som går aningen långsammare. Det är också en ny säkerhet eller en tillförsikt om att vara på ett bra ställe i livet. Det är ok att vara jag. Det är ok att ta det lugnt. Och det är roligt det mesta jag pysslar med.

En ny kurs (det var väldigt länge sedan jag gick på kurs) gör att kameran är med igen på dagarna. Ja det har den varit hela tiden men mer i väskan än i handen. Nu blev det plötsligt tvärt om. Vad det är för kurs, jo en fotokurs i det som heter Intentional Camera Moment dvs när man avsiktligt rör på kameran när man fotograferar. Jag har alltid varit svag för oskärpa och nu får jag verkligen frossa i det. Inser att jag tagit ICM bilder hela tiden men inte vetat att det är så det heter eller att det är det som jag gjort. Jag har till och med fått en bild antagen för visning av Riksförbundet Svensk fotografi för jättelänge sedan som jag nu inser är en ICM-bild (Den första bilden här nedanför). Jag har gjort utan att veta så typiskt för mig. Nu får jag veta hur man ska göra och det är verkligen skoj.

Träd

Onsdags funderingar

Så går tiden och hösten närmar sig. Funderar på livet, pensionen. Hur går det med världen, klimatet och valet. Helst vill jag bara pausa, krypa undan och strunta i omvärlden. Men så går jag, som en duktig flicka till jobbet och gör som jag tror, en del nytta. Bidrar till något som faktiskt kan göra skillnad för en och annan. Det är roligt och meningsfullt. Men så är jag ledig och saknar inte jobbet alls. Tänker att jag nog gjort mitt. Att jag är en av de där som bromsar, som sitter kvar i det som var bättre förr. Som ser nerdragningar, konkurensen om resurserna och allt det där som man skulle kunna göra om inte… Ser toppstyrningen och bristen på tillit och tänker att jag nog absolut gjort mitt. Men in nästa stund dyker tanken upp att om inte vi gamlingar är kvar och påpekar alla de där obekväma sakerna hur går det då?

Hösten närmar sig det blåser kalla vindar men jag fortsätter att vara obekväm en stund till. För de som inte själva kan hoppas jag göra, i alla fall, en liten skillnad.

Sommar

Nu har halva sommaren passerat och jag inser allt tydligare att det är svårt att vara både avkopplad och uppkopplad. Med de bästa intentioner att skriva och berätta lite här så blir det ändå inte av. Jag förstår inte riktigt varför det blir så.

Jag fotograferar och planterar och så går dagarna i sakta mak precis så som en sommar ska vara. Luktärtorna är lika magiska i år som förra året. I trädgårdslandet växer det. Somt växer mer och annat mindre. Det finns fler intressenter än vi tvåbenta när det kommer till grödor. Koltrastarna gillar att böka runt i grästäcket jag lagt kring lök och purjolök. De är inte precis varsamma, ganska ofta lyckas de sprätta upp lökarna vilket är väldigt irriterande. Sniglarna äter på salladen men inte så mycket som det skulle kunna vara. Igår kväll snodde någon de små gurkplantor som börjat spira mellan tomaterna. Jag misstänker att det var en mus som så elegant knipsat av plantorna i höjd med jorden och sedan kånkat iväg med dem till någon annanstans. Jag hittade en av dem i skarven mellan låda och jord. Visserligen skulle de nog inte hinna leverera några gurkor men lite snopet kändes det i alla fall.

Sen finns här alltid något som ska fixas, målas, lagas om man till äventyrs skulle känna sig sysslolös. Det finns bland annat 6 trädgårdsstolar en bänk och ett bord som ska målas. Men idag när temperaturen närmar sig 30 blir det nog skralt med målandet. Det är nog istället så att det blir en tur ner till sjön.

Nu fungerar det

I påskhelgen fick jag hjälp av äldsta dottern att fabriksåterställa min dator. Och hör och häpna nu fungerar det att ladda upp bilder. Det går som en dans eller så som det bör gå men som det inte gjort på väldigt länge. Nu ska jag bara hitta tillbaka till skrivet och funderandet men det ska nog ordna sig. Och under tiden bara njuter jag av att allt fungerar.

Obekväm

Jag bestämde mig för att inte vara bekväm utan att utmana latmasken och bar upp cykeln från källaren. Resultat så långt, två dagars cykling till och från arbetet. Första dagen gick det ganska bra. Blev omcyklad av de flesta men det kändes ändå helt ok både i kropp och själ. Andra dagen (idag) var tung och mödosam. Stumma ben och dåligt flås men cyklade i alla fall om en kvinna på hemvägen vilket stärkte mitt självförtroende. Imorgon blir en vilodag eftersom jag inte ska in till jobbet. På fredag blir det nog inte heller något cyklande av. Jag tror att det är viktigt att inte vara för hård mot latmasken utan ta det lite försiktigt så att det inte blir bakslag. Fortsättning följer och under tiden sjunger fåglarna och blommorna slår ut i rabatten. Livet är inte så illa.

Sädesärlorna har anlänt ett säkert vårtecken.