Jag tycker att det är svårt att fotografera människor. Eftersom jag är en person som oftast inte nöjer mig med att stanna i bekvämlighetszonen har jag gått med i fotoklubbens porträttgrupp. Vi har gjort en hel del roliga och ofarliga saker tillsammans som att  titta på Hans Geddas fotoutställning med porträtt och besökt en porträttfotograf. Men nu i söndags var det dags för skarpt läge.  Att göra saker tillsammans är både roligt och lärorikt. Vi var tretton glada fotografer och två modeller som under några timmar provade på att fotografera porträtt på olika sätt. Det blev många glada skratt och en och annan ahaupplevelse, i alla fall för mig. Vem vet nu kanske jag börjar terrorisera min omgivning på ett mer påtagligt sätt än vad jag tidigare har gjort.

Jag har två stora intressen, böcker och fotografi. När man tänker efter påminner de om varandra. Det finns texter liksom det finns fotografier som försöker att beskriva/avbilda verkligheten precis så som den är och det finns de som gör en tolkning av verkligheten utifrån ett bestämt perspektiv. De finns de som försöker förmedla ett tillstånd och de som vill påverka och visa på orättvisor eller felaktigheter. De finns de som vill förmedla en känsla och de som vill bara vill berätta en riktigt god historia.

Romaner, noveller, biografier, essäer, reportage, fakta och dikter. Det finns så många olika texter så många olika sätt att skriva.
Natur, macro, street, reportage. Pictoralism, straight photography eller grafiskt. Det finns så många olika sorters bilder och olika sätt att fotografera.

Bilder och texter kan vara skarpa och tydliga, ge litet eller inget utrymme för egen tolkning eller otydliga och lite suddiga i kanten och lämna mycket över till läsare eller betraktare. Olika uttryck, olika berättelser.

Häromdagen lyssnade jag på Tomas Sjödin i Vinter i P1, en bit in i programmet talade han om sitt skrivande, om hur svårt han haft att hitta den rätta tonen. Han berättade att författaren Birger Norbergs ord hjälpt honom på vägen.

”Att skriva är att se.
Att se är att urskilja.
Att urskilja är att välja.
Att välja är både att avstå och behålla”.

De passar så bra in på fotograferandet också. Det är precis som när jag väljer motiv. Det handlar om att se, att urskilja, vad ska jag ta med vad ska lämnas utanför. Vad är det jag vill förmedla. Ska jag ta en bild eller kanske låta bli. Det handlar så mycket om att hitta sin alldeles egen berättelse. Jag letar hela tiden efter min röst som, i alla fall för mig, inte alltid är alldeles tydlig.

Förändras gör man hela tiden. Det behövs inget nytt år för det, det behövs egentligen ingenting alls, det bara sker med en ofrånkomlighet som kommer av att vi lever. Det enda vi säkert vet något om är det ögonblick som är just nu. Men erfarenheten säger att eftersom allt förändras så kommer även det här ögonblicket att göra det. Det är både trösterikt och sorgesamt. Jag ser på mig själv och undrar när den skedde, förändringen. När upphörde jag att vara den jag var och blev till den jag är. Det är som med allt vi har i vår närhet, man ser det egentligen inte. Men en dag märker vi att tiden förändrat oss eller också förändrar tiden vår uppfattning om oss själva och det vi har omkring oss. Det är för mig plötsligt helt ofattbart att jag inte längre är en ung kvinna. Jag vet det, varje år har jag fyllt en ny, högre siffra och alla runt omkring mig har blivit äldre. Jag har kunna se förändringen i spegeln varje morgon eller så är det precis det jag inte har kunnat. För man ser inte de små förändringarna. Så en dag har jag skrynkliga händer och gråa hårstrån är lite mer självsäker och tar lite större plats. Plötsligt har jag förändrats. Jag var ung och nu är jag någon annan. Det känns som om vi helt nyss träffats, jag är ännu inte helt bekväm i hennes sällskap. Gissar att det tar ett tag att vänja sig.

Favoritmusik,  med en text lika aktuell idag som då, för så länge sedan.

Det är helt galet hur fort ett år kan gå.  För mig har 2014 verkligen gått i fotografins tecken. Nästan från första dagen (2:a januari) har jag varit med i fotoutmaningen ”En bild om dagen 2014” där man varje dag fotograferar en bild på ett, i förhand givet, tema. Efter 6 månader tänkte jag att det fick vara nog men det gick inte att sluta, jag hade blivit beroende. Så nu 365 bilder senare kan jag med fog känna att jag lärt mig ett och annat, fått massor av trevliga kontakter och varit med i Fotosidans podradio allt tack vare utmaningen. Beroendet kanaliseras nu över till utmaningen Plåta Låtar men med, förhoppningsvis, ett lite lugnare tempo.

Jag har också tävlat med bilder (med framgång) även om man egentligen inte kan göra det, tävla i bild alltså.
I Enskede Fotoklubbs Klubbmästerskap kom jag i år på en delad förstaplats. Fantastiskt roligt.
Jag fick med en bild på visning på RIFOs ( Riksförbundet Svensk Fotografis) bildexpo i våras och så har jag haft en bild med på invigningsutställningen av FIAPs (Fédération Internationale de l’Art Photographique) nya permanenta galleri ”La Ginestra” i Montevarchi, Italien.
Sedan har jag som vanligt varit med i roliga fotogrupper inom klubben.  Startat upp en teknikgrupp för tjejer, försökt fotografera porträtt och gått på fotokurs på Fotografiska. Sett många bilder, pratat om många bilder och läst om bilder. Ett tämligen innehållsrikt fotoår som, du ser.

Nu hoppas jag att det blir ett lika roligt och givande 2015. 

Gott Nytt År

Idag kändes det bra att vara lite äldre. Jag tror att man, om man inte är helt ung kan få lite mer svängrum, i alla fall i vissa situationer.  Kanske var det för att jag frågade så snällt men jag tror snarare att han misstänkte att jag inte var så intresserad av Sune i fjällen. Biljettkontrollanten på biografen släppte i alla fall in mig i salongen utan biljett. Möjligen att min ålder hade en viss inverkan på hans beslut. Jag stannade inte och tittade på filmen utan kom snart ut därifrån. Tackade den snälla vaktmästaren och fortsatte min promenad mot tunnelbanan.  Ålder och så en kamera på axeln kan ge vissa fördelar om man bara vågar fråga.  Nu är det bara två dagar kvar av en bild om dagen. Och för första gången på hela året har jag tagit en bild en dag i förväg.  Det känns faktiskt helt ok.

Jag förstår inte varför min IP-adress verkar säga att jag sitter i Örebro när jag sitter i Enskede. Min dator är visserligen bärbar men i Örebro har den aldrig varit.  Ytterligare ett av alla vardagsmysterier.

Nu känner jag mig helt färdig av allt detta fixande och trixande. Inte begriper jag fullt ut vad jag gjort och varför det har blev som det blev men nu får den vara tillräckligt färdig för att tas i bruk. Ja offentlig har den varit nästan hela tiden men jag tror att det bara är en person som hittat hit. Nu tar jag mitt pick och pack och flyttar hit helt och fullt för jag har i alla fall räknat ut hur jag ska skriva blogginlägg och det är en bra start. Resten får komma när det kommer.

Ibland blir det rätt och ibland fel eller inte alls. Jag förstår inte riktigt vad det är jag gör som gör skillnaden. Tid tar det också. Nu dags för en kopp te.