Litteratur

Förkylt

Förkylt var det här. Efter en minst sagt intensiv vecka med två dagar kvällsjobb och en konsert så gick det inte längre att hålla förkylningen stången. Idag bejakar jag min sjukdom och har tillbringat större delen av den i horisontalläge. Först avslutade jag Mrs Dalloway.  Den tog sig, egentligen skulle jag omedelbart läsa om den men lättsammare litteratur lockade så sen har jag plöjt Arne Dahls  bok Utmarker. Som alltid en spännande fartfylld historia men med lite mer nedtonad samhällskritik än vanligt.  Summa summarum var det precis så svårtuggat som jag behövde idag.  

Funderar över det faktum att vissa böcker tar så lång tid att läsa (Mrs Dalloway 165 sidor) och andra går av bara farten (Utmarker 384 sidor).  Språket i dem är kanske en nyckel och skillnaden i genre, att deckare har ett inbyggt driv i sig, man vill komma vidare se hur det går. Medan böcker som Mrs Dalloway är mer som en planlös promenad där man hamnar än här en där utan någon tydlig riktning och då blir också läsandet lite mer planlöst.  Spännande är det hur som helst att det är så stor skillnad. Nästa bok i högen har en helt annan karaktär. Den får jag skriva om när jag läst ut den. Det är inte den bok som är med på bilden, den får vänta ytterligare en stund på att bli läst. 

Stream of consciousness

”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv”. Jag kämpar med orden i Virginia Woolfs Mrs Dalloway. Det är mödosamt och förvirrande. Jag längtar efter en svävande lätthet men tyngs ner av texten som jag har svårt att tränga in i. Jag vill vinna, jag vill betvinga den som en jägare nedlägger sitt byte. Jag vill triumfera och känna att ja jag har den. Men texten glider undan. Så läser jag på bokens baksida att den är skriven i en speciell teknik ”stream of consciousness”. På nätet hittar jag följande förklaring: ”Inre monolog (engelska: stream of consciousness, ”medvetandeström”]) är ett berättartekniskt grepp inom litteraturen som går ut på att skriva ”inifrån” en persons huvud. I en inre monolog försöker författaren följa en persons medvetande och sinnesintryck. Detta innebär att allting berättas som ett textflöde utifrån den enskilda individens perspektiv. Tekniken kan också leda till tvära kast i tiden, där till exempel ett sinnesintryck associeras till ett minne som då återberättas”. Och det är ju precis så som det är och det som i början gör boken så oåtkomlig. Begreppet finns också i fotografins värld där Robert Frank är en av de mest kända fotograferna som förknippas med det sättet att berätta. 1958 kom hans fotobok the Americans ut. Här är bilderna inte alls tillrättalagda utan mer ”skjutna från höften” långt från vackra studiobilder fångar de Amerikas själ under sent 50-tal och det är nog det som Woolfs bok också gör fast det är 1920-tal, och när jag kommer till sidan 40 börjar jag få lite kläm på det hela.  När jag använder mig av inre bilder tagna som snapshots i mrs Dalloways värld faller det liksom på plats och texten bli, om inte besegrad så åtminstone delvis åtkomlig. 

269-lilja