Reflektion

Långsamheten lov

Publicerad av kersko

Du som följer mig vet kanske vid det här laget att jag yogar minst två gånger i veckan. Den yoga jag oftast praktiserar heter Virjayoga och är en dynamisk yogaform med fokus på biomekanik. Virja betyder kraft, energi och entusiasm. Varje yogklass innehåller, förutom de fysiska övningarna alltid ett litet filosofiskt tema. Gårdagens klass var inget undantag. Marianne påminde oss om reflexion, begrundan som inte alltid får så stor plats i vår stressade tillvaro, och så läste några rader ur boken ”Långsamhetens lov”.
Boken som skrevs av Owe Wikström, präst, författare och professor i religionspsykologi, gavs ut 2001 och blev en stor succé. Jag hade glömt bort den. Prydligt instoppad på hyllan med böcker som jag tycker extra mycket om har den trillat ur mitt medvetande. När jag kommer hem tar jag fram den och bläddrar mellan de olika avsnitten. Fångar upp en mening här och en annan där. ”Tankar kommer alltid att ta tid” skriver han och att det är viktigt att ”värna sin rätt att inte vara nyttig”. Jag tänker på det en stund i förhållande till de prestationsmått jag, på mitt arbete, är satt att utföra. Tankar tar tid, det är en sanning som tål att upprepas. Tankar kan också behöva lite stillhet för att födas. Antingen det eller också får de näring av en dialog med någon annan, vilket också kräver tid.

Jag märker att jag, precis som jag förmodar de flesta av oss, inte går opåverkad av tempot runt omkring mig. Jag går fort, äter fort, pratar fort och ibland har jag svårt att hålla fokus. Jag hoppar mellan aktiviteter och blir lite rastlös om saker tar för lång tid.
Så välgörande det är att då träffa vänner, så som jag gjorde igår efter mitt yogapass. Vänner där samtalet långsamt slingrar sig fram. Där tanken landar alltmedan eftermiddagen långsamt gör sitt intåg. Jag säger som Owe Wikström ”Långsamhetens kultur bör återerövras”.

Och så blev det kväll den här vårdagjämningen och snön föll över Enskede och gjorde världen vit, tyst och lite lite långsammare.

Mellankrokarna vårdagjämning (1 av 1)

Att upptäcka det som redan finns

Publicerad av kersko

Den tiden är förbi då det fanns vita fläckar på kartan och man kunde ge sig iväg och upptäcka världen. Men världen finns ju även i det lilla och man kan faktiskt upptäcka redan upptäckta saker. De kan ju vara helt nya för mig och därför ha något av det där oförstörda skimret över sig.
Att allting redan finns blev jag varse när jag läste Christinas blogg  och där fick veta att det jag trodde var klotter, sådant jag gör när jag sitter och lyssnar på våra enhetsmöten tex eller pratar i telefonen, det har ett namn. Det heter Zentangle och kan fulländas intill perfektion. Zen står, som jag förstår det, för den meditativa delen i aktiviteten. Tangle betyder härva eller oreda på engelska och för den som vill veta mer finns det en hemsida Zentangle.
Annars har det varit en dag med fler vårtecken, tussilagon gör sin entré och det blir ljusare för var dag. Imorgon är det redan måndag.

tussilago (1 av 1)

 

Frihet

Publicerad av kersko

Det är en otrolig frihetskänsla att befinna sig mellan två platser. Jag kan känna mig försvunnen och den känslan gör mig lätt, nästan svävande. Ibland när jag är på väg tänker jag att jag struntar i att komma fram. Jag kliver av mitt liv just här och fortsätter någon annanstans. Bara tanken på att det är möjligt gör livet lite lättare att leva.

Frihet kan man känna i det blå ljuset i Burghead Bay, Findhorn. I sommar tror jag att jag ska kliva av ett tag och ta mig en tur just dit.

Findhorn bay (1 av 1)

Grundad?

Publicerad av kersko

Just nu är det ont om mellanrum. Bygger på höjden för att få rum med mer. Jag kommer för tidigt och går försent. Det jämnar inte ut sig alls. Undrar om det här kommer att gå ihop, det känns som om det är för få timmar på ett dygn eller så är det för många saker jag måste och för många saker jag vill. Balans tänker jag, hitta balans. Jag tränar den på yogan, jag tränar den när jag borstar tänderna, ja jag tränar den faktiskt lite då och då under dagen, balansen. Men just nu glider den mellan fingrarna och jag får leta i golvspringorna. Det är lätt att tappa kontakten med underlaget. Frågorna att ställa sig, frågorna jag ställer mig: Var finns min grundning, hur grundar jag mig och var hämtar jag kraften?

”Att leva är att stå i vägen” (Wislawa Szymborska).

Globen (1 av 1)

Baksidan

Publicerad av kersko

Man har inte så mycket kontakt med sin baksida, den är svår att få syn på och gör oftast inte så mycket väsen av sig. Men egentligen borde vi ge den lika mycket kärlek och uppmärksamhet som framsidan. För även det som vi inte ser finns ju och kan må bra av lite uppmärksamhet. Det gäller för fler saker än baksidor, vänner långt bort t.ex. Det kanske gör mer väsen av sig än baksidor, eller så inte, viktigt är i alla fall att pyssla om dem lite ibland.
Ordet baksida känns lite negativt som något skumt, mörkt och lite farligt och det kanske det är om man helt negligerar den. Allt handlar om balans, lätt att skriva svårare att leva. Det handlar om att inte glömma bort det där som vi ibland knappt märker att vi har som fotsulor, ryggar och våra vänner långt bort.
Idag har i alla fall min baksida fått lite extra omsorg. Något som helt säkert kommer att visa sig i morgon i form av träningsvärk. Och faktiskt kan jag känna att jag idag, just nu uppnått en sorts balans. En härlig känsla att börja helgen med.

En del av min baksida.

3-11 Bak (1 av 1)

Förflyttning

Publicerad av kersko

Jag står i duschen och önskar att jag låg i sängen. Blir stående länge eftersom själva förflyttningen känns ansträngande. Som att resa. Jag vill gärna vara på andra platser, se nya saker, träffa andra människor och lära nytt. Men det är inte alltid jag är så förtjust i själva förflyttningen, ganska sällan faktiskt. Flygplatser kan kanske möjliggöra spännande möten men mest är det bara tråkig väntan, lite pirrig förväntan och en massa tid i vacuum. Och hur kul är det egentligen att klämma in sig i flygplansfåtöljen och äta plastinpackad mat med plastbestick, om de nu överhuvudtaget serveras någon mat. Om man nu ska resa, det är inte alla som vill det, så känns tåg eller båt som de trivsammaste sätten. Man kan röra sig under tiden, själen hinner med och själva resan kan bli en upplevelse i sig. För att komma till Japan på rimlig tid är det flyg som gäller. Men väl där kan man åka både tåg och tunnelbana. Flest trevliga möten blev det i tunnelbanan. Bara man ställde sig där med en uppvecklad karta kom hjälpsamma Tokyobor till undsättning vare sig vi behövde det eller ej. Jag tyckte det var så trevligt att jag försöker göra samma sak här hemma i Stockholm. Då kan man få till spännande möten utan att behöva resa alls.

 

Busväder

Publicerad av kersko

2 plusgrader, regn på gränsen till snö och så lite blåst på det. Vissa kvällar är det mindre roligt att vara hundägare. Det var nästan så att hunden inte heller ville gå ut. Men vi kunde komma in i värmen efter promenaden hunden och jag, så lyckligt lottade är vi.

Regn på Slussen (1 av 1)

 

Att vandra

Publicerad av kersko

Jag lyssnar på fösta avsnittet av radioserien Vandrarna ett program som sändes i P1 i somras. Det är Erik Schüldt och Nina Burton som tillsammans går den 560 km långa Nidarosleden för att ta reda på vad som händer med en människa som vandrar riktigt länge, vad händer i samtalet? I det här första avsnittet letar de efter tystnaden och Nina ställer frågan: Vad tror du händer med en människa som går ut i ödemarken och umgås med tomheten? Erik svarar att tystnaden kan vara lite skrämmande, det är som om det man speglar sig i försvinner, att man märker vem man är i mötet med andra. Jag tycker att här är spännande att fundera på, vad händer i tystnaden och vem är du där.

För några år sedan reste jag till Berget i Rättvik och stannade där på tyst retreat i en vecka. Det är en speciell upplevelse att vara tyst tillsammans med människor man inte känner. Befriande på ett sätt att inte behöva socialisera sig. Att bara få vara med sig själv. Men samtidigt upplevde jag veckan som utmanande och krävande. Det var inte tystnaden i sig som var den stora utmaningen utan det faktum att jag var tvungen att möta mig själv utan något filter, jag hade inget eller ingen att gömma mig bakom. Man umgås sällan med sig själv på det sättet och det var svårare mödosammare än vad jag hade föreställt mig.

Det är  snart 8 år sedan jag tillbringade några dagar med att vandra ensam på Sörmlandsleden innan jag gick hade jag föreställt jag mig att jag under vandringen skulle tänka djupa tankar, reflektera och fundera över stort och smått. Men till skillnad från hur det var på Berget upplevde jag att vandringen tog all kraft, att det inte blev någon kvar för de där riktigt djupa funderingarna. Det var något meditativt i att sätta en fot före den andra men samtidigt så mödosamt att vandringen var sig själv nog. Och kanske är det det som är själva grejen med att vandra, att sätta en fot före den andra igen och igen.

Kängor (1 av 1)