Ibland kanske man måste påminnas om att det finns de som är viktigare än saker.
Reflektion
Grundad?
Just nu är det ont om mellanrum. Bygger på höjden för att få rum med mer. Jag kommer för tidigt och går försent. Det jämnar inte ut sig alls. Undrar om det här kommer att gå ihop, det känns som om det är för få timmar på ett dygn eller så är det för många saker jag måste och för många saker jag vill. Balans tänker jag, hitta balans. Jag tränar den på yogan, jag tränar den när jag borstar tänderna, ja jag tränar den faktiskt lite då och då under dagen, balansen. Men just nu glider den mellan fingrarna och jag får leta i golvspringorna. Det är lätt att tappa kontakten med underlaget. Frågorna att ställa sig, frågorna jag ställer mig: Var finns min grundning, hur grundar jag mig och var hämtar jag kraften?
”Att leva är att stå i vägen” (Wislawa Szymborska).
Baksidan
Man har inte så mycket kontakt med sin baksida, den är svår att få syn på och gör oftast inte så mycket väsen av sig. Men egentligen borde vi ge den lika mycket kärlek och uppmärksamhet som framsidan. För även det som vi inte ser finns ju och kan må bra av lite uppmärksamhet. Det gäller för fler saker än baksidor, vänner långt bort t.ex. Det kanske gör mer väsen av sig än baksidor, eller så inte, viktigt är i alla fall att pyssla om dem lite ibland.
Ordet baksida känns lite negativt som något skumt, mörkt och lite farligt och det kanske det är om man helt negligerar den. Allt handlar om balans, lätt att skriva svårare att leva. Det handlar om att inte glömma bort det där som vi ibland knappt märker att vi har som fotsulor, ryggar och våra vänner långt bort.
Idag har i alla fall min baksida fått lite extra omsorg. Något som helt säkert kommer att visa sig i morgon i form av träningsvärk. Och faktiskt kan jag känna att jag idag, just nu uppnått en sorts balans. En härlig känsla att börja helgen med.
En del av min baksida.
Förflyttning
Jag står i duschen och önskar att jag låg i sängen. Blir stående länge eftersom själva förflyttningen känns ansträngande. Som att resa. Jag vill gärna vara på andra platser, se nya saker, träffa andra människor och lära nytt. Men det är inte alltid jag är så förtjust i själva förflyttningen, ganska sällan faktiskt. Flygplatser kan kanske möjliggöra spännande möten men mest är det bara tråkig väntan, lite pirrig förväntan och en massa tid i vacuum. Och hur kul är det egentligen att klämma in sig i flygplansfåtöljen och äta plastinpackad mat med plastbestick, om de nu överhuvudtaget serveras någon mat. Om man nu ska resa, det är inte alla som vill det, så känns tåg eller båt som de trivsammaste sätten. Man kan röra sig under tiden, själen hinner med och själva resan kan bli en upplevelse i sig. För att komma till Japan på rimlig tid är det flyg som gäller. Men väl där kan man åka både tåg och tunnelbana. Flest trevliga möten blev det i tunnelbanan. Bara man ställde sig där med en uppvecklad karta kom hjälpsamma Tokyobor till undsättning vare sig vi behövde det eller ej. Jag tyckte det var så trevligt att jag försöker göra samma sak här hemma i Stockholm. Då kan man få till spännande möten utan att behöva resa alls.
Busväder
2 plusgrader, regn på gränsen till snö och så lite blåst på det. Vissa kvällar är det mindre roligt att vara hundägare. Det var nästan så att hunden inte heller ville gå ut. Men vi kunde komma in i värmen efter promenaden hunden och jag, så lyckligt lottade är vi.
Att vandra
Jag lyssnar på fösta avsnittet av radioserien Vandrarna ett program som sändes i P1 i somras. Det är Erik Schüldt och Nina Burton som tillsammans går den 560 km långa Nidarosleden för att ta reda på vad som händer med en människa som vandrar riktigt länge, vad händer i samtalet? I det här första avsnittet letar de efter tystnaden och Nina ställer frågan: Vad tror du händer med en människa som går ut i ödemarken och umgås med tomheten? Erik svarar att tystnaden kan vara lite skrämmande, det är som om det man speglar sig i försvinner, att man märker vem man är i mötet med andra. Jag tycker att här är spännande att fundera på, vad händer i tystnaden och vem är du där.
För några år sedan reste jag till Berget i Rättvik och stannade där på tyst retreat i en vecka. Det är en speciell upplevelse att vara tyst tillsammans med människor man inte känner. Befriande på ett sätt att inte behöva socialisera sig. Att bara få vara med sig själv. Men samtidigt upplevde jag veckan som utmanande och krävande. Det var inte tystnaden i sig som var den stora utmaningen utan det faktum att jag var tvungen att möta mig själv utan något filter, jag hade inget eller ingen att gömma mig bakom. Man umgås sällan med sig själv på det sättet och det var svårare mödosammare än vad jag hade föreställt mig.
Det är snart 8 år sedan jag tillbringade några dagar med att vandra ensam på Sörmlandsleden innan jag gick hade jag föreställt jag mig att jag under vandringen skulle tänka djupa tankar, reflektera och fundera över stort och smått. Men till skillnad från hur det var på Berget upplevde jag att vandringen tog all kraft, att det inte blev någon kvar för de där riktigt djupa funderingarna. Det var något meditativt i att sätta en fot före den andra men samtidigt så mödosamt att vandringen var sig själv nog. Och kanske är det det som är själva grejen med att vandra, att sätta en fot före den andra igen och igen.
Måndagsmorgon i Skärholmen
Söndagkväll
Ibland känner jag mig lite otydlig. Som om konturerna på något underligt sätt håller på att suddas ut. Att mitt jag (vad det nu är) långsamt uppgår i något annat. Något som någon annan definierar och bestämmer. Det är inte lätt att vara tydlig i en föränderlig värld, när det som var så säkert igår inte finns på kartan idag. Det är lätt att tappa bort sig själv när gränser långsamt förskjuts och utan att man riktigt märker det är sådant som var otänkbart plötsligt ok. Ibland känner jag att jag behöver tid att tänka, plats att bara få vara. Att i lugn och ro landa och bara fundera och reflektera utan krav på prestation. Bara umgås med mig själv och inte behöva förhålla mig till allt det där som pågår runt omkring. Förmodligen håller det inte i längden, vi människor är flockdjur och jag tror att jag är beroende av att ha människor omkring mig. Men kanske inte så många, kanske inte så mycket och så fort och kanske inte redan i morgon.
