Jag njuter så av att inte behöva gå upp någon särskild tid. Av att pussla, småäta och inte sticka näsan utanför dörren när vädret är grått och tråkigt. Att bara låta tiden rinna iväg och vara nöjd och tillfreds med det. Att ingenting särskilt göra utan bara vara. Vilsamt är nog det rätta ordet. Men imorgon kanske jag trots allt tar en tur till återvinningen vem vet.
Visst är det ett vackert ord , andrum.
I Svenska Akademiens Ordbok läser jag: ”fritt rum, hvarigenom tillfälle till andning, tillgång till luft beredes; lufttillgång; gm fritt utrymme beredt tillfälle att andas. Man giorde med en jernstör andrum för elden rundt omkring Mijlan .., lagandes altid så at röken kunde gå ut gienom thesse hålen. Linné Gotl. 329 (1745);”
I veckans avsnitt av Spanarna reflekterar Po Tidholm över den nya tekniken och hur vi använder den som en barriär mot vår egen tomhet. Den tillför hela tiden material som ska processas. Det gör att det inte finns något utrymme för att tänka egna tankar. Hans konklusion är att ”om det i framtiden ska skapas någon som helst konst eller om man ska tänka några nya tankar måste människan ta bort stimuli” . Vi behöver skapa andrum helt enkelt.
Från och med förra veckan är jag ledig på fredagar, jag har gjort plats för tankar och vila. Redan nu, efter endast två lediga fredagar känner jag att mitt utrymme har vuxit och att det finns plats att vara och inte bara göra. Vem vet det kanske också kan födas några nya tankar i mitt andrum.
Det känns helt fantastiskt att vara ledig, nästan lite overkligt faktiskt. Ingen väckarklocka som ringer och inga måsten i almanackan bara en hel rad tomma dagar att göra vad jag vill med. Tänkte börja med att komma i säng tidigt och ligga och läsa precis så länge som jag vill. Eller kanske snarare precis så länge som det tar innan jag somnar med boken på magen. Så kan man också göra när man är ledig.
Jag skrotar runt och tänker på saker jag borde göra, saker jag inte gör, saker jag vill göra, saker jag undviker att göra, saker som, liksom dammtussar, lurar i hörnen. Jag skrotar runt och försöker att inte bli stressad av att dagen går och jag inte gör något. Inga utflykter, inga biobesök, ingen mellandags rea (fast den kan jag verkligen vara utan). Jag känner mig lite lurad av att solen skiner, så att det är väder att promenera i även om blåsten är förfärligt kall. Jag vill ha snöstorm, störtregn, ruskväder helt enkelt. Jag vill ha en ursäkt för att bara sitta här hemma och inte ta mig ut alls.
Det är lika svårt att inget göra som att låta bli att handla. Ja jag köper fortfarande massor av saker jag inte behöver trots det allra bästa föresatser att låta bli. Det är ett beroende som skrämmer mig. Jag gör också saker hela tiden trots att jag skriver och tänker att jag bara ska vara. Det är nästan omöjligt att bara vara. Och om jag lyckas en kort stund är det ännu mer omöjligt att inte bli stressad över att jag faktiskt inget gjort. Det är en paradox som det är svårt att ta sig förbi. Jag klurar på om man kan lägga sig i träning och hur det i så fall skulle se ut. Måste jag åka till annan ort för att ingenting göra. Om man gör det känns det som om uppdraget skulle vara enklare men också lite fusk. För det är ju här hemma i vardagen som det där onyttiga drällandet faktiskt skulle göra en hel massa nytta.
