Ensam på torpet, det är både arbetsamt och befriande. De första dagarna går åt till att bemästra jante. Mestadels genom att göra alla de där måstena som jag bär med mig. Jag arbetar med kroppen och gör goda dagsverken med lien. Det är något vilsamt när jag får in rytmen med lien.
Först på fjärde dagen kan jag börja tänka, först på fjärde dagen är det jag som bestämmer. Jag är förvånad över att det tar så lång tid att återerövra långsamheten, tankarna, sommarens små mirakel och den nära horisonten. Sitter länge på gräset på spaning efter var den lilla fågeln (som jag gissar är en grå flugsnappare) har sitt bo. Han är listigare och mer uthållig än jag är så jag vet fortfarande inte  blev bara lite fuktig i baken. Själv boar jag på torptrappan eller i schersminbusken. Synlig för alla som kommer förbi.
Där på torptrappan tar jag paus och läser om människors vidrigheter i Majgull Axelssons bok ”Jag heter inte Miriam”.  Förundras över att jag är en fri människa som kan sitta här på torptrappan mätt i magen bland fågelkvitter och humlesurr. Det finns så mycket  i livet och i sommaren att ta tillvara.