Alldeles ensam hemma. Hunden är utlånad på obestämd tid. Mannen och dottern ute och reser. Här är bara jag och tystnaden. Det är underligt att det kan vara så tyst. Fast jag bor i stan  i ett flerfamiljshus så är det alldeles, alldeles tyst. Det är ganska lyhört där jag bor men antingen är grannarna borta eller så sover de, de hörs i alla fall inte.
Det är som att sväva att befinna sig i tystnaden, som att vara under vatten. Jag hör mina egna ljud så mycket högre än jag brukar. Hjärtat slår och andetagen blir som en puls, en rytm som leder in mig i ett behagligt meditativt lugn. Jag tror att jag skulle kunna sitta här i evighet och bara umgås med tystnaden.