Vi var fyra stycken som lärde känna varandra när vi läste etnologi på Stockholms universitet för mer än 30 år sedan.  Under alla år har vi haft kontakt och träffats på Blå Porten under pilträden för långa slingrande samtal om livet, döden och allt däremellan. 

I januari fick vi veta att en av oss var mycket sjuk, hon ville inte att vi skulle komma förbi henne. Sedan försvann hon utan att lämna några spår, men väldigt många frågor. Vi letade och sökte på alla möjliga sätt men hon var borta. Det var som om hon aldrig funnits. Till sist, när vi ringde folkbokföringen fick vi beskedet att hon dött kort efter att hon meddelat oss att hon var sjuk. 
Alla frågor vi hade om hur och var verkade få stå obesvarade vilket gjorde det svårt för oss att ta farväl på riktigt. Vi bara ältade allt varje gång vi sågs. Vi kunde inte komma på hur vi skulle komma vidare och få svar på allt det som vi undrade. Vi visste att hon hade en bror men inte vad han hette eller var han bodde. Men så hittade jag en person som skulle kunna vara brodern. På vinst och förlust skrev vi ett brev, sedan väntade och väntade vi. Tänkte att vi får nog aldrig veta. Men så igår kom ett mail från brodern där han svarade på allt det vi undrade över. Så nu vet vi och nu vet vi också hur vi ska ta farväl tillsammans.
Det är märkligt hur man kan känna någon väl på ett sätt men ändå på ett annat sätt inte veta så mycket om den människan. Man skulle kunna säga att hon var en väldigt privat person på många sätt. 
Vi var fyra men nu är vi tre som träffas och fortsätter våra samtal om livet och döden och allt det där som ryms däremellan. 

Det är så skört, livet.