I nästan fjorton år har han varit en del av vår familj. Även om man vet att den dagen kommer så är man aldrig riktigt förberedd. Nu är det så tyst här hemma, ingen hund i hallen som möter upp när man kommer hem. Ingen hund att snava över i mörkret utanför sovrumsdörren. Det kommer att ta tid att vänja sig men vi är så glada att vi fick ha honom hos oss så här länge.
Där är där som man inte är och här har man alltid med sig. Ibland blir det inte så som man önskat, när man är här istället för där där man borde och önskat att man varit. På något sätt får det gå ändå och det gör det, i alla fall så småningom. Just nu är vi här på Madeira. Vandrar, äter gott och försöker att njuta så gott det går.
Så har mer än halva februari gått och för varje dag blir det ljusare och ljusare. Ändå är det nu vi är som allra tröttast. Vintern kostar på eller är det kanske mörkret som är det svåraste. Det känns som om det varit ovanligt solfattigt här i Stockholm den här vintern, att det har varit många dagar när solen liksom aldrig gick upp. Gråa, slaskiga och mörka dagar då jag saknat snön.
Men nu gäller det att tanka ljus för att hålla ångan uppe tills våren kommer. Idag sken solen och snön som föll igår smälte och rann ner för taken. Talgoxarna gnisslar i träden, snödropparna tittar upp i rabatten utanför porten och livet känns plötsligt lite lättare att leva.
När jag går till tunnelbanan på morgonen får jag ofta tankar och funderingar som jag har för avsikt att dela med mig av här på bloggen. De är vanligtvis väldigt välformulerade i mitt huvud men sedan på kvällen när jag kommer hem är de helt försvunna, puts väck. Det är bara minnet av att jag haft en tanke som finns kvar. Jag har tänkt att jag ska prata in de där funderingarna i mobilen för att behålla dem men det har inte blivit av. Det är retligt att de inte låter sig fångas utan bara slinker ur greppet som hala ålar. Så trots att jag vet att jag tänkte en massa saker om språk och tänkande när jag i morse lyssnade på Filosofiska rummet så har jag i skrivandes stund inte den blekaste aning om vad de var. Men lyssna gärna på programmet för det var väldigt intressant det kommer jag i alla fall ihåg.
De tog lite tid på sig men nu blommar de i mitt köksfönster.
Tack Nilla!
Det skulle vara skönt att gå i ide bara för en vecka eller så. Jag hittade några bilder från en vår i Skottland för några år sedan. Jag minns att det var kallt men bilderna ger ändå lite vårkänsla.
Nu är jag där i mellanrummet igen, den här gången är det på ett tåg. Ett tåg som med mycket hög hastighet rör sig mellan Göteborg och Stockholm. Vi reser 1:a klass vilket innnebär att sätena är bredare och känns en smula mjukare än de i 2:klass. Det där med mjukheten kan vara en inbillning men hur som helst känns det inte riktigt som om jag med mina 153 cm fyller ut mitt säte. Att sitta här känns ungefär som att hasa runt i förstora skor. Utanför sveper ett snöfritt landskap förbi där sol och regn avlöser varandra.
Jag njuter av resan, av mellanrummet. Det är vilsamt att omslutas av sätet, tjuvlyssna på samtal och småslumra en stund. Tåg är ett trivsamt sätt att färdas.
En trevlig dag i ett regnigt Göteborg.
Det är skoj att spana på de fåglar som kommer för att äta här utanför våra fönster. Jag lär mig nya namn som jag glömmer lika fort igen. Det är tur att jag har en fågelbok att konsultera.
