Det är femte gången vi är på Irland men för första gången är det mulet en hel dag. Vi trotsade vädret och tog en tur runt Dinglehalvön. Väldigt dimmigt över bergen en dimma som liksom flöt ner mot havet men trots det lyckades vi se hel del vackra vyer. I Dingle bor vi på Murphys B&B ovanpå puben. Det är bra på alla sätt förutom att uppkopplingen är usel, så några bilder blir det inte idag.
Jag hade ett ärende till Gamla Stan där är det mest turister så här års. Efter midsommar finns här inga Stockholmare alls, sa en restaurangarbetare till en annan där de stod och rökte utanför restaurangen på Kåkbrinken. På Munkbrogatan var det filminspelning av den tredje delen av Fröken Frimans krig. Det är min granne Harald Hamrell som regisserar. Honom såg jag inte till men däremot en hel del skådespelare klädda i tidstypiska kläder knappandes på sina mobiltelefoner. Gissar att de gömmer dem väl under tagning.
Rik kan man känna sig solen lyser och grannen kommer ut i trädgården på baksidan av huset och bjuder på vin och småplock en vanlig torsdagskväll.
Även om man idag inte gör studentskrivningar så som förr i tiden har det varit ganska slitigt för yngsta dottern under de senaste månaderna. Men nu är det över. Nu har mössan tagits på och studentsången sjungits. Extra roligt var att min mamma tog studenten på samma skola men för över 60 år sedan. Cirkeln sluts på något vis. Det var betydligt färre som gick ut då men de var säkert minst lika glada och lättade som dagens ungdomar. Efter att vi klarat av att fira både på skolgården och med mottagning här hemma med hemlagad (nästan helt vegetarisk) buffé för dryga 30 personer tänkte jag mig att lugnet skulle lägra sig över lägenheten. Tänk så fel man kan ha. För idag när jag kom hem från jobbet finner jag köket invaderad av lajvare. Det är full aktivitet. Mat ska lagas, kläder ska sys och utrustningen ses över. Det är sonen med vänner som förbereder lajvet som de ska åka på i morgon. Det var rätt länge sedan sist och jag hade inte riktigt förstått hur mycket jag saknat dem. I vanlig ordning är framförhållningen näst intill obefintlig men humöret desto bättre. Det är precis som förr i tiden och jag älskar det.
Alla som känner mig vet att jag är, i princip, helt ointresserad av sport och alltså har noll koll på vad som är på gång i den vägen. Idag efter jobbet var jag på Söder och fikade med några vänner och gjorde sen misstaget att promenera hem från Södermalm. I höjd med Globen stod en vakt som sa till mig att ta en omväg om jag inte ville hamna där, som han sa ”när det smäller mellan AIK och Djurgårdssupportrar”. Inte ville jag hamna där det smäller, men ännu mindre ville jag ta en lång omväg hem bara för det. Envis kärring kan man säga att jag är, så jag travade på min vanliga väg. Men väl framme vid Tele2 arenan vart det definitivt stopp, min gångväg var totalt avstängd. Går det verkligen inte att smita igenom här frågade jag en polis som svarade att det tyvärr var helt omöjligt. Jag avskyr när sporten ställer till det så här sa jag, varpå han replikerade att det gjorde han också. Jag var tvungen att ta mig upp och ut där alla försökte gå in och ner, inte helt enkelt men jag fick lite hjälp. Så inte nog med att arenan ständigt irriterade mig när den byggdes och jag fick hitta nya vägar till jobbet var och varannan dag. Nu ska jag behöva gå omvägar när den används också. Nej jag gillar inte sport och definitivt inte stora arenor. Lite korpfotboll på grusplan kan vara ok men det är så långt jag kan sträcka mig.
