I Blipvärlden är det mono Monday idag. Man kan låta bli att bry sig om det, men ibland kan det underlätta med ett tema. Mono Monday låter bättre än svartvit måndag. På svenska blir det liksom ingen rytm. Men om man lägger ihop några av alla måndagsbilderna kan det kanske kännas lite rytmiskt.
1997 blev Tamagotchi årets julklapp. Du kommer väl ihåg de där elektronika gosedjuren som man skulle mata, uppfostra och leka med. Skötte man dem inte så dog de. Under en period var det ett fasligt pysslande med dem innan de efter ett tag helt föll i glömska och blev liggande bortglömda i någon låda.
På tunnelbanan på väg hem ser jag hur nästan alla sitter och fixar med någon for av apparat (oftast mobilen). Och jag tänker att telefoner, Ipad och andra elektroniska saker vi omger oss med idag inte är så olika den där Tamagotchin. Telefoner måste också pysslas om och fixas med. Om man ignorerar dem dör de. Men precis som med Tamagotchin kan man väcka liv i dem när de dör. Kanske är det precis likadant med sociala medier. Dem måste man också gulla med, mata och underhålla. Man måste vara där för att hålla liv i dem. Du ser, det har inte hänt så förtvivlat mycket på de här 20 åren. Displayen är lite flashigare och batteritiden något längre men annars är det mesta sig likt.
Man kan använda sin morgontidning på många olika sätt. En del läser i dem och andra sitter på dem. Man kanske kan suga i sig innehållet med rumpan, vad vet jag. Eller så var det bara för att inte få andras bacillusker på sina fina byxor som hon la tidningen på sätet och sedan satte sig på den. Jag frågade aldrig och inte heller tog jag någon bild. Men jag tog en bild ut genom fönstret på jobbet idag. Solen sken, om det inte vore så kallt kunde man tro att våren är på väg.
äg.
Nya Zeeland är målet för vår resa. Det kommer att vara både kallt och varmt, soligt och regnigt, så det är inte alldeles lätt att packa rätt. Men eftersom vi kommer att åka bil så är vi inte så begränsade till att packa lätt vilket är tur eftersom det verkligen inte är min starka sida. Sedan november har jag varit helt upptagen med att ta reda på så mycket som möjligt om vårt resmål . För när man nu åker till andra sidan jorden (för det är verkligen så) känns det snopet att missa precis det som man verkligen ville se. Nu känns det som om vi börjar få kläm på det hela och det verkar vara en alldeles utmärkt mix av olika saker vi fått ihop och dessutom ganska mycket möjlighet för att ändra sig och göra annorlunda. Vi bokade resan och bil först och har sedan fyllt på med lite boende efter vägen. Det är högsäsong nu så på de riktigt turistiga ställena var det inte alldeles enkelt att hitta boende till rimligt pris om man inte vill bo i sovsal på vandrarhem förstås. Inget fel i det men vi känner att vi vill ha ett snäpp bekvämare om det är möjligt.
Jag har velat åka till Nya Zeeland så länge jag kan minnas och om drygt en vecka ger vi oss iväg. Än känns det faktiskt lite overkligt. Så för att hålla sig till det jag vet och begriper blir det ett nytt tulpanfotografi. Glad söndagkväll alla vackra människor.
Ibland undrar jag om alla de där männen som pratar så mycket om tekniken. De som diskuterar med försäljare om distorsion och hyperfokalavstånd de som kollar in och läser allt om alla de nya prylarna. Ibland undrar jag om de också fotograferar. Om det blir några bilder eller om de helt enkelt är alldeles nöjda med att få grotta ner sig i detaljerna när det gäller utrustningen.
Jag var och köpte ett nytt objektiv igår. I affären var säljarna upptagna av att diskutera saker som jag inte ens försökte att förstå med män som verkade väldigt insatta. Det var mycket prat om prylar och lite prat om bilder så mycket kunde jag klura ut. Att stå där och lyssna inte helt osynlig men inte långt ifrån gav mig samma känsla som jag får när jag är på en brädgård. Att jag inte kan koden. Fördelen nu var att jag var ensam, jag hade ingen man med mig. De gånger jag haft maken med vänder sig säljaren undantagslöst till honom. Nu begrep de faktiskt att det var jag som skulle handla och jag fick bra hjälp när det väl blev min tur. Så nu är jag med objektiv och med en bra kamera och ett nytt objektiv så måste det väl bli väldigt bra bilder eller?
I musikens tecken har den här intensiva helgen gått. Det har varit en helg med mycket koncentration men också avspänning och glada skratt. De är svåra men roliga våra nya låtar. Vi vet att det till slut kommer att fungera även om det just nu känns mest förvirrande.
Och så blev det vinter igen. Det blåser kalla vindar utanför fönstret och jag sitter med fötterna i en balja vatten och planerar för ett äventyr på andra sidan jordklotet. Det värmer på flera sätt.
Man ska vara rädd om sina fötter, därav fotbadet. Det är fötterna som ska bära en genom livet så det är värda lite extra omsorg då och då. Jag är inte så bra på det, mina fötter är hopplöst försummade men just i dag försöker jag med en uppryckning. Och som med så mycket annat är det likadant med detta. När jag väl kommer till skott undrar jag förvånat varför jag inte gör det här oftare. Att det ska vara så svårt att skämma bort sig själv. Men nu har jag i alla fall haft en stunds njutning både för kropp och själ och utanför fönstret fortsätter snön att yra.
Jag hade en idé om ett skimrande inlägg med glitter och glamour. Men inlägget och bilden styrde sig själva. Eftersom bilden kom först så får texten följa efter.
Så här års kan vi alla känna oss lite vissna och utblommade. Året som gått kanske inte blev precis så fantastiskt som man hade förutsatt sig att det skulle bli. Vi kanske inte ser det just nu men det finns alltid en pärla dold i även det tuffaste i tillvaron. Så är det att vara människa.
Titta på tulpanen, visst är den vacker trots att den egentligen har passerat bäst före datum. Och så tror jag att det är med oss människor också. Vi blir bara bättre och bättre.
Det som jag skrev om förra nyårsafton gäller fortfarande. Tiden försvinner inte, den kommer till oss. Dag efter dag finns där nya timmar och nya minuter som bara väntar på att få tas i anspråk. Jag ska försöka att ge mig själv den gåvan att göra saker jag mår bra av med den tid som ligger framför mig. Och jag ska göra det tillsammans med de som ger mig energi att skimra som den människa jag tror att vi alla innerst inne är. Så låt oss hjälpas åt att tända ljus så att vi kan göra nästa år till ett ljusare och mer hoppfullt år än det som vi snart lämnar.
Det är något som inte känns riktigt bra när termometern visar på dryga sju plusgrader årets näst sista dag. Jag som längtat efter snörusk och vinterstämning. Men något gott för det med sig, att vi slipper skotta samt att soptunnorna töms som de ska och det är väl inte det sämsta. Alla mina goda föresatser som att läsa mycket, att förkovra mig i bildhanteringens ädla konst samt att försöka ge mitt fotograferande en lite tydligare riktning har helt kommit på skam. Lika ofokuserad som alltid hoppar jag från det ena till det andra och tänker på en massa bra saker jag ska göra utan att det blir något av det. Vi (jag) tog oss i kragen i går och begav oss utanför husets fyra väggar ja ända in till den centrala staden. Där besökte vi Kulturhuset och såg Patti Smiths fotoutställning Eighteen Stations. Jag tror att jag hade haft mer behållning av den om jag läst bokenM Train först. Bilderna i sig talar endast i sitt sammanhang och är som en meditation över tidens flykt. Kanske inget man tycker om eller inte, utan mer något man kan gå och fundera kring. Sedan åkte vi högst upp och efter att ha fått oss lite till livs slank vi in på The free photographer´s department. Här var det många fotografier av många fotografer. Vem som helst fick anmäla sig och först till kvarn fick ställa ut. Det var som du kan ana en mycket blandad kompott men med flera guldkorn.
Efter det förflyttade vi oss nedåt i byggnaden för att avsluta vår kulturella dag med ett besök på Nationalmuesums utställning Förkroppsligat, pågående konsthantverk i gränslandet. Kanske var vi lite trötta vid det laget eller också är vi inte riktigt så kulturella /akademiska som vi önskar. Jag kan inte säga att vi förstod riktigt det vi såg. Men nu har vi i alla fall sett det.
Idag blev det en något långsammare dag här hemma en med en lång hundpromenad som gick över både stock och sten.
Imorgon är en ny dag.
