blogginlägg

Studenten & Lajv

Publicerad av kersko

Även om man idag inte gör studentskrivningar så som förr i tiden har det varit ganska slitigt för yngsta dottern under de senaste månaderna. Men nu är det över. Nu har mössan tagits på och studentsången sjungits. Extra roligt var att min mamma tog studenten på samma skola men för över 60 år sedan. Cirkeln sluts på något vis. Det var betydligt färre som gick ut då men de var säkert minst lika glada och lättade som dagens ungdomar.  Efter att vi klarat av att fira både på skolgården och med mottagning här hemma med hemlagad (nästan helt vegetarisk) buffé för dryga 30 personer tänkte jag mig att lugnet skulle lägra sig över lägenheten. Tänk så fel man kan ha.  För idag när jag kom hem från jobbet finner jag köket invaderad av lajvare. Det är full aktivitet. Mat ska lagas, kläder ska sys och utrustningen ses över. Det är sonen med vänner som förbereder lajvet som de ska åka på i morgon. Det var rätt länge sedan sist och jag hade inte riktigt förstått hur mycket jag saknat dem. I vanlig ordning är framförhållningen näst intill obefintlig men humöret desto bättre. Det är precis som förr i tiden och jag älskar det.

Lajv (1 av 2)

Lajv (2 av 2)

 

Långsamheten lov

Publicerad av kersko

Du som följer mig vet kanske vid det här laget att jag yogar minst två gånger i veckan. Den yoga jag oftast praktiserar heter Virjayoga och är en dynamisk yogaform med fokus på biomekanik. Virja betyder kraft, energi och entusiasm. Varje yogklass innehåller, förutom de fysiska övningarna alltid ett litet filosofiskt tema. Gårdagens klass var inget undantag. Marianne påminde oss om reflexion, begrundan som inte alltid får så stor plats i vår stressade tillvaro, och så läste några rader ur boken ”Långsamhetens lov”.
Boken som skrevs av Owe Wikström, präst, författare och professor i religionspsykologi, gavs ut 2001 och blev en stor succé. Jag hade glömt bort den. Prydligt instoppad på hyllan med böcker som jag tycker extra mycket om har den trillat ur mitt medvetande. När jag kommer hem tar jag fram den och bläddrar mellan de olika avsnitten. Fångar upp en mening här och en annan där. ”Tankar kommer alltid att ta tid” skriver han och att det är viktigt att ”värna sin rätt att inte vara nyttig”. Jag tänker på det en stund i förhållande till de prestationsmått jag, på mitt arbete, är satt att utföra. Tankar tar tid, det är en sanning som tål att upprepas. Tankar kan också behöva lite stillhet för att födas. Antingen det eller också får de näring av en dialog med någon annan, vilket också kräver tid.

Jag märker att jag, precis som jag förmodar de flesta av oss, inte går opåverkad av tempot runt omkring mig. Jag går fort, äter fort, pratar fort och ibland har jag svårt att hålla fokus. Jag hoppar mellan aktiviteter och blir lite rastlös om saker tar för lång tid.
Så välgörande det är att då träffa vänner, så som jag gjorde igår efter mitt yogapass. Vänner där samtalet långsamt slingrar sig fram. Där tanken landar alltmedan eftermiddagen långsamt gör sitt intåg. Jag säger som Owe Wikström ”Långsamhetens kultur bör återerövras”.

Och så blev det kväll den här vårdagjämningen och snön föll över Enskede och gjorde världen vit, tyst och lite lite långsammare.

Mellankrokarna vårdagjämning (1 av 1)

Grundad?

Publicerad av kersko

Just nu är det ont om mellanrum. Bygger på höjden för att få rum med mer. Jag kommer för tidigt och går försent. Det jämnar inte ut sig alls. Undrar om det här kommer att gå ihop, det känns som om det är för få timmar på ett dygn eller så är det för många saker jag måste och för många saker jag vill. Balans tänker jag, hitta balans. Jag tränar den på yogan, jag tränar den när jag borstar tänderna, ja jag tränar den faktiskt lite då och då under dagen, balansen. Men just nu glider den mellan fingrarna och jag får leta i golvspringorna. Det är lätt att tappa kontakten med underlaget. Frågorna att ställa sig, frågorna jag ställer mig: Var finns min grundning, hur grundar jag mig och var hämtar jag kraften?

”Att leva är att stå i vägen” (Wislawa Szymborska).

Globen (1 av 1)

Baksidan

Publicerad av kersko

Man har inte så mycket kontakt med sin baksida, den är svår att få syn på och gör oftast inte så mycket väsen av sig. Men egentligen borde vi ge den lika mycket kärlek och uppmärksamhet som framsidan. För även det som vi inte ser finns ju och kan må bra av lite uppmärksamhet. Det gäller för fler saker än baksidor, vänner långt bort t.ex. Det kanske gör mer väsen av sig än baksidor, eller så inte, viktigt är i alla fall att pyssla om dem lite ibland.
Ordet baksida känns lite negativt som något skumt, mörkt och lite farligt och det kanske det är om man helt negligerar den. Allt handlar om balans, lätt att skriva svårare att leva. Det handlar om att inte glömma bort det där som vi ibland knappt märker att vi har som fotsulor, ryggar och våra vänner långt bort.
Idag har i alla fall min baksida fått lite extra omsorg. Något som helt säkert kommer att visa sig i morgon i form av träningsvärk. Och faktiskt kan jag känna att jag idag, just nu uppnått en sorts balans. En härlig känsla att börja helgen med.

En del av min baksida.

3-11 Bak (1 av 1)

Att vandra

Publicerad av kersko

Jag lyssnar på fösta avsnittet av radioserien Vandrarna ett program som sändes i P1 i somras. Det är Erik Schüldt och Nina Burton som tillsammans går den 560 km långa Nidarosleden för att ta reda på vad som händer med en människa som vandrar riktigt länge, vad händer i samtalet? I det här första avsnittet letar de efter tystnaden och Nina ställer frågan: Vad tror du händer med en människa som går ut i ödemarken och umgås med tomheten? Erik svarar att tystnaden kan vara lite skrämmande, det är som om det man speglar sig i försvinner, att man märker vem man är i mötet med andra. Jag tycker att här är spännande att fundera på, vad händer i tystnaden och vem är du där.

För några år sedan reste jag till Berget i Rättvik och stannade där på tyst retreat i en vecka. Det är en speciell upplevelse att vara tyst tillsammans med människor man inte känner. Befriande på ett sätt att inte behöva socialisera sig. Att bara få vara med sig själv. Men samtidigt upplevde jag veckan som utmanande och krävande. Det var inte tystnaden i sig som var den stora utmaningen utan det faktum att jag var tvungen att möta mig själv utan något filter, jag hade inget eller ingen att gömma mig bakom. Man umgås sällan med sig själv på det sättet och det var svårare mödosammare än vad jag hade föreställt mig.

Det är  snart 8 år sedan jag tillbringade några dagar med att vandra ensam på Sörmlandsleden innan jag gick hade jag föreställt jag mig att jag under vandringen skulle tänka djupa tankar, reflektera och fundera över stort och smått. Men till skillnad från hur det var på Berget upplevde jag att vandringen tog all kraft, att det inte blev någon kvar för de där riktigt djupa funderingarna. Det var något meditativt i att sätta en fot före den andra men samtidigt så mödosamt att vandringen var sig själv nog. Och kanske är det det som är själva grejen med att vandra, att sätta en fot före den andra igen och igen.

Kängor (1 av 1)

Fettisdag

Publicerad av kersko

I morgon är det Askonsdagen, då inleds fastan. Under medeltiden hade man en festdag dagen innan dvs på fastlagstisdagen. Då var det och massor av mat och dryck, gycklare, spel och lekar.  Av det där festandet är det nu bara semlorna kvar men det är inte det sämsta.  Det gäller att trycka i sig så många att man står sig fram till långfredagen.  Semlor betyder vetebröd och här skulle det vara en tjusig bild på en semla. Men tyvärr hann jag äta upp den innan jag kom på det. Den var god och ganska vacker. Den hade nog gjort sig bra på bild men gör sig rätt bra i magen också.

Söndagkväll

Publicerad av kersko

Ibland känner jag mig lite otydlig. Som om konturerna på något underligt sätt håller på att suddas ut. Att mitt jag (vad det nu är) långsamt uppgår i något annat. Något som någon annan definierar och bestämmer. Det är inte lätt att vara tydlig i en föränderlig värld, när det som var så säkert igår inte finns på kartan idag. Det är lätt att tappa bort sig själv när gränser långsamt förskjuts och utan att man riktigt märker det är sådant som var otänkbart plötsligt ok. Ibland känner jag att jag behöver tid att tänka, plats att bara få vara. Att i lugn och ro landa och bara fundera och reflektera utan krav på prestation. Bara umgås med mig själv och inte behöva förhålla mig till allt det där som pågår runt omkring. Förmodligen håller det inte i längden, vi människor är flockdjur och jag tror att jag är  beroende av att ha människor omkring mig. Men kanske inte så många, kanske inte så mycket och så fort och kanske inte redan i morgon.