Jag är ingen ombytlig person utan trivs bästa i det invanda. För mig är det fullt tillräckligt att ha vänner som flyttat runt och bott på olika håll i världen. Jag har ingen som helst längtan bort utan är fullt tillfreds med att vara precis där jag är. Jag är djupt rotad på de platser jag kallar mina, stationär kan man säga. Bara tanken på att flytta får mig att känna mig orolig och trött. Det kanske har att göra med en viss bekvämlighet men också total avsaknad av äventyrslust i alla fall när det gäller flyttar. Det känns helt enkelt som en erfarenhet jag kan leva utan.

Jag tror att man får en annan syn på saker omkring sig när man stannar kvar. Att man kan få syn på sådant som man annars inte ser. Små företeelser som kräver tid kliver plötsligt fram och blir betydelsefulla. Så som det är med ett fotografi eller tavla man inte omedelbart tar till sig, där man måste återvända och låta tiden arbeta för att man ska uppskatta det man ser.

Jag har bytt jobb i alla fall några gånger i mitt liv. Och arbetsplats med för den delen. Fast inte så ofta det måste medges. Senaste gången hade jag varit på samma arbetsplats i mer än 20 år. Till mitt försvar (om det nu behövs något sådant) ska sägas att arbetsplatsen var i ständig förändring så jag behövde inte söka mig därifrån för att få variation och utmaning i jobbet. Men till slut snickrade jag ihop mitt livs första CV i en ålder av 50+, skickade iväg den och fick jobbet. Nu tror jag att det inte kommer att bli några fler arbetsplatser för min del och inte heller någon flytt i närtid men sånt kan man egentligen inte så noga veta. Saker kan ändras fortare än man tror.

Jag inser när jag sitter här på torpet och skriver det här att min självbild hör ihop med det där stationära. Att jag tycker om att vara konstanten, ankaret det man kan återvända till när man behöver. Så om jag får råda stannar jag i det invanda ett tag till.

Jag fick inspiration till den här texten idag när jag läste Paulas blogg. Hon är raka motsatsen till min ovilja att flytta.