Det är min sista kväll i Köpenhamn. Jag sitter i mitt rum och lyssna på Bo Kaspers sista skiva. ”Den som alltid längta till något annat kommer aldrig hitta hem” sjunger Bosse i låten Sommar. Och kanske är det just det som den här resan har gått ut på, det som varit själva poängen för mig. Att inte söka utanför mig själv för allt jag behöver har jag redan, jag bär det med mig hela tiden. Det är så självklart men ändå så svårt. Det är underligt att det ska vara så knepigt att ge sig själv det som man så självklart ger till andra. Så i kväll öser jag över mig både tillit och tålamod och allra sist en stor skopa kärlek. Känns lite skakigt så här i början men jag kommer att lära mig, helt säkert.
Alla för vi en inre kamp med oss själva, på olika sätt och vis förstås, men att reflektera och ställa sig själv liksom utanför sig själv ett tag och se på sig själv utifrån tycker jag är nyttigt. Fast inte blir jag riktigt klok på vem den där gamla tanten egentligen är, är hon ens på riktigt?
Kram
Du har rätt, det är inte lätt att bli klok på vem man egentligen är. Kram
Den där ryggsäcken får vi allt bära med oss vart vi än går. Att kunna se på sig själv ”utifrån” som Paula säger är inte det lättaste; en rejäl resa !
Välkommen hem, och kram på dig!
Det kan vara väldigt arbetsamt att umgås med sig själv på det där mer reflekterande sättet. Arbetsamt och lärorikt. Det är skönt att vara hemma igen. Här är det arbetsamt på andra sätt. Kram
Det tar tid att inse och lära sig det och livet är onekligen en resa hela tiden!
Kram
Ja visst är det en resa, en resa som jag är så oändligt tacksam över att jag får vara med om. Kram